Så här års när snön viner runt öronen och kölden är hård tänkte vi det kunde passa med en uppbyggnadsartikel kring hojen och hojkörning. 

När en biker sätter in hojen, för dagen eller för längre tid, är det som han samtidigt går i ide. Han släcker ner onödiga funktioner, kopplar in autopiloten och går över till att bara underhålla de mest elementära och basala funktioner. Kroppstemperaturen sänks. Det är vila. Det är ide. Det är liv på en lägre nivå.

När han tar fram hojen igen, tänder han upp. Vrider han upp för värmen. Allt vaknar upp igen. Det spritter till i livsandarna, livsångorna … Blodet börjar rusa runt. Livet förmeras igen och förstoras. Funktioner som legat i träda aktiveras. Allt accelererar och ökar tempot. Den överallt vakande blicken, de snabba reaktionerna anmäler sig för frivillig tjänstgöring och livet är åter gott att leva.

Den ultimata friheten. Du startar hojen, lägger i växeln, gasar och börjar rulla. Du glömmer. Du tömmer. Du renar sinnet. En naturlig sållning sker. Allt det som egentligen inte var så viktigt försvinner ner under ytan, för att aldrig mer höras av. Annat, stängs ner mer tillfälligt medan skeendet och processen fortgår. Medan livet händer och pågår. Medan körningen pågår.

För att köra motorcykel innebär att allt utanför upphör att finnas till, just där och då. Det är du. Det är vägen. Det är maskinen och det är allt som finns och pågår. Allt annat är oviktigt där och då. Problem stöts bort och vilar någon annanstans medan hojen brummar fram. Tankarna töms, medvetandet skärps…

Det är känslan av liv. Av att vara levande. Av att leva så fullt det någonsin går. Det är life on the edge. Det är att köra hoj!! Å, livet är åter gott!