Jag kommer körande genom stan i min minibuss, med min mamma och mina fyra barn. Ser att polisen ligger bakom mig, utan att göra något. Ska släppa av min mamma på knutpunkten, de följer efter mig in och stannar ca 5 meter bakom där jag stannat. Släpper av min mor, håller ett öga i backspegeln och inser att de inte kommer göra något där (är tacksam för detta, då min mor är en känslig person och inte hade klarat av någon form av trakasserier).

Kör vidare med polisen hack i häl, en bra bit genom stan. När jag väl kommer ut på 90-väg slår de på blåljusen. Jag svänger in till kanten och vevar ner utan och tar fram körkortet. Två poliser (en kvinna och en man) kommer fram mig, jag bara räcker ut körkortet utan att säga något. Nu är det enbart den manliga polisen som pratar med mig under följande tid, kvinnan säger inte ett ord.

Han frågar:

• Var ska du?

Jag svarar:

• Hem!

Han frågar:

• Var är hem?

Jag svarar:

• Det måste inte jag säga!

Under tiden har den kvinnliga polisen tagit mitt körkort och gått tillbaka med det till polisbilen.

Nu lutar sig polisen in i bilen och hälsar på min tonårsdotter som sitter bredvid mig i passagerarsätet. Hon tittar på honom och säger med tonårstrotsig röst: AMEN ÅÅÅÅÅHHH!!!! Fick där försöka hålla mig för skratt.

Polisen:

• Vad är det för märken du har bak på bilen?

Jag:

• Är väl någon fotbollsförening? Eller vad vet jag?

Han:

– Var va det nu din man jobbade?

Jag:

• Malmö!

Han:

• Vilket företag?

Jag:

• Fan om jag bryr mig?! Han får lön varje månad och det är det enda jag bryr mig om!

Nu blir han riktigt irriterad på mig och ber mig stiga ur bilen. Han visar att vi ska ställa oss bakom min bil, den kvinnliga polisen är nu tillbaka med mitt körkort och jag förstår att jag, bil, etc är grön. Han håller mitt körkort mellan pekfingret o långfingret och viftar det fram och tillbaka framför mitt ansikte.

Han:

• NU berättar du var du bor!

Jag:

• Det har jag ingen skyldighet att berätta! Är vi klara nu? (halv skrattande)

Nu börjar polisen bli röd i ansiktet. Jag försöker ta mitt körkort men han hinner dra bort handen innan jag hinner få tag i det.

Han:

• Säg det nu annars får vi stå här hela dagen (med gällare stämma)

Jag:

• Okej, jag har ingen tid att passa, men jag undrar dock vad dina överordnade ska säga om att du låtit mig och mina fyra barn mellan två och tretton års ålder fått stå här i flera timmar, för att jag inte velat uppge min adress. När det måste finnas viktigare saker för er att göra, som äta glass på Sofiero??!!

Han:

• Jag vet ändå var du bor!( högröd i ansiktet)

Och räcker fram mitt körkort till mig.

Jag:

• Varför har du då frågat flera gånger, om du redan visste svaret? (skrattar högt)

Ser att den kvinnliga polisen också drar på smilbanden.

När vi skiljs åt vänder jag mig om och ropar: – Hoppas ni får något vettigt gjort idag! och vinkar.

Fick inget svar utan de drar i väg med en rivstart…