Sagan om Sagoboksförfattaren och Kejsarens nya kläder!

Religion och “kriminella bikerorganisationer! är båda trosuppfattningar som saknar evidens!

Religion kan i princip definieras som en tro på något eller någon som ej kan bevisas. Det saknas helt enkelt vetenskapliga belägg, evidens, som kan stödja trosuppfattningen. De som vill tro på något kan sägas ersätta evidens med känslor.

När det kommer till bikerkriminaliteten är det också en tro och ingenting annat. Fakta som talar för saken existerar överhuvudtaget ej men folk väljer att tro på att olika klubbar är kriminella organisationer för att det passar in i deras världsbild. De skapar därigenom sig en trygg värld och åskådning där allt och alla är goda utom bikermonstren och så kan de leva vidare utan att sprickor bildas i deras rosenröda värld av fluff-fluff.

Tyvärr är dock inte världen så. Det finns precis som i olika sagor också onda feer, styvmödrar, troll och arméer som för egen vinnings skull släpper lös eller skapar monster som vill förgöra andra.

Sagan om sagoboksförfattaren och Kejsarens nya kläder!

Det var en gång en saga och en sagoboksförfattare som hade bakom sig ett sagoboksförlag samt en sagoboks- uppläsare!

I författarens famösa saga om bikermyten har sagoboksförfatttaren tagit på sig rollen som Kejsaren utan kläder. Han struttar omkring, utpekas och leker expert av sagoboksförlaget i sin egen herres hage. Beröm över hans vackra men ack så substanslösa kläder öses över honom från mindre begåvade undersåtar som inget annat vill än att sola sig i hans nakna glans. De struttar efter och uppbär hans imagina slöjor utan att själva äga en enda egentänkt tanke.

Dessa två följeslagare är sagoboksförlaget som villigt låter författaren publicera vilka alster han än vill då det bidrar till deras egen ekonomiska välgång över andras lik. De är ju ändå bara själva kärlet, ämbaret, för hans söta nektar som lent fuktar strupen på de redan troende. De hyllar honom såsom en gud, en expert, på ett område han inte äger tillgång till och än mindre kunskap om då han bara är en utanförstående betraktare som på vida avstånd måste bese den värld han därför aldrig kan beskriva.

För ditin till bikervärlden är han ingen välkommen gäst. Där ser de honom som i den skrattspegel alla de ser honom som genomskådar hans bluff om fina, nysydda kläder. De ser honom som den medelålders, nakna, lite smått löjligt struttande figur han är. Utan substans och utan några kläder, evidens, att framvisa. Han är en trosuppfattning som inget har att komma med. Och som är Kejsare bara så länge som folk väljer att se honom påklädd istället för att öppna ögonen och genomskåda hans bluff. För den dagen folk väl öppnar ögonen kommer han återigen att stå som den mobbade lilla nakna dvärgen ensam mitt på stadens torg, avslöjad i all sin blekfeta, medelålderskris, gråtande för att han aldrig fått vara med de stora bikerpojkarna och leka…

Saga på saga men aldrig en faktabok!

Hans nyaste kläduppsättning, som för övrigt också framvisats gång på gång förut i sagobokform varav en specialedition en specifik mytomansk sagoberättelse, är en saga där han låter ett anonymt litet troll berätta fantasifulla saker om sina brödrar. Vem trollet är kan han ju självklart inte avslöja precis som han heller aldrig kunnat tidigare. För hur skulle han kunna avslöja figurens identitet? Han är ju bara ett påhitte. En figur som aldrig har levt eller funnits mer än i sagoboksförfattarens egen lilla hjärna.

För alltihop är ju trots allt bara en saga, en trosuppfattning för de svagsinta. För alla de som tror utan behov av någon form av bevis. Ja, ett rent fantasifoster som aldrig funnits i det verkliga livet för så är ju sagor bäst, när de berättas i form av en sagofigur och är just bara en saga. Då är de lätta att ta till sig för folket, en lättsmält välkyld smoothie som läskar strupen en varm sommardag men inte ger några bestående men eller orsakar några förargliga sprickor i världsbilden.

Sagofiguren tillskriver också den onda  gruppen vissa kännetecken. Han rabblar upp en massa elakheter som gruppen påståtts begått. Dock är det ju som i en annan saga, av betydligt högre kvalité författad av en betydligt större författare, Peter och Vargen, där påståendet om att vargen kommer upprepats så många gånger att ingen längre tror på fårvaktaren Peter när han slår larm.

För det är ju så i världen, att för att något i längden ska äga trovärdighet måste det också underbyggas med fakta, evidens, annars är det just bara en dåligt berättad saga utan värde mer än för de redan troende. De som tror utan bevis. De som ser utan att se. De som tänker utan att tänka. Ja, kort sagt de som ofta har otur när de tänker och inte heller tänker särskilt bra.

Sagoteman måste också varieras och befolkas med skilda figurer som råkar ut för nya spratt och äventyr annars framstår författaren snart som en direkt tråkmåns och fanatiker med direkta fobier som styr hans tänkande och sinne. En person som kanske skulle må bra av lite psykiatrisk behandling.

För vem vill exempelvis läsa om Askungens borttappade sko i etthundraelva olika versioner? Inte jag och förmod-ligen inte heller du. Vi skulle nog alla bättre uppskatta sagohistorierna om de befolkades av nya figurer av mer betydligt mer verkligt farligt och skrämmande slag, som faktiskt finns och som är betydligt mer hotfulla för den gamla världen.

Den andra personen bakom känner alla igen som läser den dagliga utgåvan av sagobullentinen. Det är nästa person med en trosmission. Han är sagoboksuppläsaren och uppbär på ett visst avstånd bakom just sagoboks-författarens chimära släp. Han hyllar sin sagokung genom att i tid och otid härma sin kejsare och sprider galla över folkets imaginära sagofiender. Så lika tala de att ingen på håll kan skilja dem åt om oförrätter som grupper gör som hotar deras minikejsardöme. Som framkallar sprickor i deras lilla bubbla av världen och som om de inte varje dag kallar till rådsmöte och upprepar budskapet inför folket kan rämna när som helst.

För folkets tro är allt de har. Skulle folk en dag förstå att allt de har är just bara en tro där inga som helst evidens för sakens bestånd finns och att tro, känslor och upprepningar om fiendens brottskaraktär är allt som binder deras värld samman, då står deras värld inför ett sammanbrott och folkets sinnen inför en totalomvandling. Då ser folk den fula synen av de tres gäng med en naken, struttande kejsare och hans två fåniga slöjbärare. Då framstår plötsligt de tre som de utklädda experter och sagoberättande fobiker och sagotanter de alltid varit och deras sagor som alltför otroliga att längre vilja ta del av.

Det krävs bara en enda orädd pojke för att hela sagoboksvärlden ska rämna!

Och minns att det krävdes bara ett enda barn som orädd påpekade att Kejsaren är naken! Han har ju inga kläder på sig! för att hela sagoboksvärlden och myten skulle falla i sönder, för att folk som tidigare valt att titta bort och förtränga sanningen plötsligt slog upp ögonen för det uppenbara och såg: Kejsaren är faktiskt naken! Han har ingenting på fötterna. Kläderna var blott en chimär. En fasad som nu har rämnat!

Så öppna era ögon. Läs sagorna noga. Se att överallt i sagotexterna påstår de tre olika saker om bikerklubbars verksamhet men lägg också noga märke till att det hela tiden saknas belägg –  faktahänvisningar till domar som faktiskt visar att klubbar medverkat till individers brottslighet genom av klubben fattade beslut och att klubben fått ekonomisk vinning av brottet. Så det är en saga med ett syfte att tjäna pengar för alla parter och inget annat!

  • facebook
  • googleplus
  • twitter
  • linkedin