Bakgrund
Payback Sverige har tidigare genomgått och skrivit om Doktorn i processrätt, Jur dr, Universitetslektorn vid den juridiska Institutionen Stockholms Universitet, Simon Andersson och hans handbok för poliser, åklagare och domare benämnd Skälig Misstanke. Payback har nu även genomgått doktorsavhandlingen med identiskt namn för att se om det i det utvidgade materialet finns ännu mer att hämta för bikers. Här nedan följer resultatet samt länken till artikeln kring handboken som behöver läsas samtidigt för att få hela bilden då vi undviker att skildra avsnitt av dublettkaraktär. Handboken innehåller än mer av viktiga klarlägganden berörande bikers!
Under varje avsnitt följer Paybacks slutsats först och därefter texten som grundar slutsatsen.
Polisen kan inte använda tvångsmedel efter eget godtycke! ”Det vore naturligtvis orimligt”!
Polisen kan inte använda tvångsmedel efter eget gottfinnande vilket vore helt orimligt utan måste ha lagstöd utefter gällande rätt vilket avhandlingen Skälig misstanke fastställer.
Sidan 13: För att få använda tvångsmedel krävs emellertid bevisning av viss styrka. Anta att inget krav ställdes på bevisningens styrka. I så fall skulle polisen kunna använda tvång helt efter eget godtycke. Polisen skulle exempelvis kunna komma in på ett café och bestämma sig för att kroppsvisitera alla där för att se om de har något olagligt på sig. Detta vore naturligtvis orimligt. (Hmm, jämför här hur polisen beter sig i samband med mc-kontroller…)
Sidan 15: Jag väljer att använda ett normativt perspektiv. Jag ämnar att fastställa gällande rätt. Det innebär att slå fast hur man ska göra och inte hur man faktiskt gör i praktiken.
Rättskällehierarki
Högsta Domstolen fastställer i sina domslut gällande rätt för hur lagarna ska tolkas precis som Europadomstolen vars domar gäller ännu högre. Europadomstolen använder sig av begreppet reasonable suspicious som motsvaras just av skälig misstanke.
Sidan 19-20 : Här konstaterar Andersson att beslut i Högsta Domstolen är gällande rätt. Han talar även om att vissa rättskällor såsom lagars olika förarbeten är auktoritativa. Förordningar från myndigheter har inte samma dignitet som en lag beslutad av riksdagen men är likväl en rättskälla om än av mindre auktoritativt värde än lagtext.
En lags förarbete ger svar på hur det ursprungligen var tänkt att en lag skulle tolkas. HD talar uttryckligen om auktoritativa motivuttalanden kring lagförarbeten. Högst värde har utskottsbetänkanden. Propositioner har ett något lägre värde och ännu lägre värde har offentliga utredningar (SOU) och Departementspromemoria (Ds). Utskottsbetänkanden skrivs nämligen av lagstiftaren själv, riksdagen.
Sidan 25: En annan rättskälla som anses lika eller ännu mer auktoritativ än Högsta Domstolen är Europadomstolen. Europadomstolen använder sig av begreppet ”reasonable suspicion” vilket direkt motsvarar det svenska begreppet Skälig Misstanke.
Justitieombudsmannen (JO) som rättskälla
JO:s uttalanden i olika beslut utgör vägledande beslut om gällande rätt. JO har fastställt att det måste finnas, konkreta och objektivt underbyggda omständigheter för att en misstänkt begått viss gärning. Misstankarna får inte bygga på ”allmän kunskap”, spekulationer, erfarenhetssatser, tidigare brottslighet, livsföring och liknande.
Sidan 26: Det mest omfattande rättskällan för beviskravet Skälig Misstanke är utan tvekan uttalanden från JO. Just avsaknaden av rättspraxis från HD samt en i vissa avseenden torftig lagstiftning är sannolikt förklaringen till att JO gjort så mycket uttalanden… JO har givits en lagstadgad rätt att, förutom att uttala sig om huruvida en åtgärd av myndighet eller befattningshavare är felaktig eller olämplig, även göra sådana uttalanden som avser att främja enhetlig och ändamålsenlig rättstillämpning. JO kan i detta avseende jämföras med HD och HFD, som i egenskap av prejudikatinstanser av lagstiftaren givits befogenheten att uttala sig vägledande om gällande rätt.
Sidan 33: Vad i JO:s praxis anser jag då har auktoritativt värde? När det gäller generella uttalanden, som att det måste finnas ”konkreta, objektivt underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken avser” har dessa ett ganska högt auktoritativt värde. JO har upprepat denna formulering i ett stort antal fall och det rör sig om ett generellt uttalande avseende beviskravet snarare än värderingen av enskilda bevis.
Sidan 34: Av JO:s praxis framgår att JO har velat komma bort från misstankar som bygger på allmän kunskap och spekulationer om vissa personers livsföring, tidigare brottslighet eller hur brottslingar ”brukar bete sig”.
Legalitetsprincipen
Polis, åklagare och domstolar måste ha lagstöd för verkställande av alla former av tvångsmedel enligt grundlagen då alla tvångsmedel utgör intrång i grundlagsskyddade rättigheter.
Sidan 39: Legalitetsprincipen innebär att det måste finnas lagstöd för användande av tvång. Att polisen ”brukar” göra på ett visst sätt är inte ett gott argument för att det också skulle vara tillåtet. Jag anser det därför försvarbart att bortse från hur polis och/eller åklagare i praktiken tillämpar beviskravet när jag avgör vad som är gällande rätt. (RF 2:10)
Sidan 51: Polisen, åklagare och domstolar måste vid användning av tvångsmedel ha lagstöd för sina åtgärder. Ur RF 2:20 framgår att vissa i RF angivna rättigheter får begränsas endast genom lag. Tvångsmedel innebär ett intrång i dessa rättigheter och av RF 2:20 framgår alltså att lagstöd måste finnas för detta.
Lagprincipernas inverkan på användandet av tvångsmedel
Här nedan uttrycks tre principer som styr tvångsmedelsanvändandet. Tvångsmedel får bara användas för ändamål som framgår i lagen och endast om det är nödvändigt och om samma resultat inte kunde uppnåtts på annat vis. Åtgärden måste också stå i proportion till vad som kan vinnas och får bara användas om det skälen uppväger skadan som den misstänkte drabbas av.
Sidan 56-57: Ändamålsprincipen innebär att tvångsmedel bara får användas för de ändamål som anges i lagstiftningen.
Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda en tvångsåtgärd endast om det är nödvändigt med hänsyn till syftet med åtgärden och det avsedda resultatet inte kan uppnås med mildare metoder.
Proportionalitetsprincipen innebär att åtgärden i fråga om art, styrka. räckvidd och varaktighet ska stå i proportion till vad som står att vinna med åtgärden. Tvångsmedlet får användas endast om skälen för åtgärden uppväger den skada som åtgärden innebär innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Europakonventionen
Europakonventionen är lag i Sverige varför alla brott mot konventionen innebär en direkt överträdelse av vad Sverige som nation förbundit sig till. Ingen lag får stiftas i strid med Europakonventionen då lagen i så fall inte får tillämpas. Europakonventionen har företräde framför inhemsk lag! Sverige har en skyldighet att rätta sig efter och tillämpa Europadomstolens domar enligt Europakonventionen och Sveriges internationella förpliktelser.
Sidan 148: Att bryta mot Europakonventionen innebär därför en överträdelse av Sveriges internationella förpliktelser. Därtill gäller Europakonventionen som lag i Sverige. Enligt RF 2:19 får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Om domstol finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning får enligt RF 11:14 föreskriften inte tillämpas. Man kan således på goda grunder påstå att Europakonventionen normalt har företräde framför inhemsk lag, (Danelius 2015 s. 42 ff)
För att säkerställa att de stater som undertecknat konventionen fullgör sina skyldigheter Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inrättats, Europadomstolen.Konventionsstaterna har enligt artikel 46 i konventionen förbundit sig att rätta sig efter domstolens domar… Det är alltså inte enbart vad som uttryckligen står i konventionen som är relevant utan även hur Europadomstolen tolkar konventionen. .. Om Europadomstolen anser att skälig misstanke i artikel 5.1 c i Europakonventionen har en annan betydelse än vad samma uttryck har i RB så är det Europadomstolens tolkning som gäller när man ska avgöra om man i ett givet fall handlar i enlighet med konventionen... Europakonventionen är avsedd att etablera en europeisk minimistandar… i den meningen att den inte får underskridas av någon stat.
Tvångsmedel – Skälig Misstanke
Om skälig misstanke inte föreligger talar det för att åtgärden inte varit nödvändig utefter Europadomstolens domar. Skälig misstanke kräver utefter Europadomstolen existens av fakta eller information som kan övertyga en objektiv betraktare om att en person begått visst brott.
Sidan 150: Användandet av tvångsmedel innebär ofta intrång i det område artikel 8 skyddar. Avgörande för om en tvångsåtgärd är konventionsenlig eller ej berör därför på om Europadomstolen anser att intrånget är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen beaktar i denna bedömning en mängd olika faktorer t.ex i vilket syfte åtgärden vidtagits, hur allvarligt brott det är fråga om, huruvida bevisning kunnat åtkommas på annat sätt, vilka rättssäkerhetsgarantier som har funnits och vilken skada åtgärden har orsakat. Ytterligare en faktor som beaktas i denna helhetsbedömning är vilken misstanke om brott som funnits. Europadomstolen har i vissa domar uttryckt det som att det ska beaktas om det förelåg resonable suspicion (skälig misstanke). Om sådan inte funnits är detta något som talar för att åtgärden inte varit nödvändig…
Sidan 156: Fox, Campbell och Hartley mot Förenade Kungariket p 32: Europadomstolen anförde att skälig misstanke kräver ”existensen av fakta eller information” som skulle övertyga en objektiv betraktare om att personen ifråga kan ha begått brottet.
Grupptillhörighet
Misstanke kan inte grunda sig på grupptillhörighet. Det krävs konkreta, underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att person begått visst brott. Bevisningen måste vara individualiserad och inte enbart bygga på erfarenhetssatser eller grupptillhörighet. Ingen ska utsättas för tvångsmedel på grund av olika former av tillhörighet.
Sidan 181: JO:s praxis bör tolkas som att JO anser att misstanke inte enbart kan grundas på grupptillhörighet. Detta är inget JO sagt uttryckligen utan är istället något jag utläser av JO:s krav på ”konkreta omständigheter”. Det ska enligt JO finnas konkreta, objektivt underbyggda omständigheter som med viss styrka talar för att personen ifråga har begått den gärning som misstanken avser. (JO 1990/91 s. 63, JO 1992/93 s. 104, JO 1998/99 s. 107 och JO 2009/10 s. 72)
Genom kravet på konkreta omständigheter har JO velat komma från misstankar som bygger på allmän kunskap och spekulationer om hur brottslingar ”brukar” bete sig. Sådan kunskap är så kallade erfarenhetssatser.
Jag tror att att ett bättre sätt att förstå JO:s krav på konkreta omständigheter som att bevisningen måste vara tillräckligt individualiserad så att bedömningen inte enbart grundar sig på grupptillhörighet.
Sidan 232: Ingen ska utsättas för misstanke eller tvångsmedel enbart för att denne exempelvis är narkoman eller har vissa politiska uppfattningar. Detta är alltså samma krav som ligger bakom det tidigare behandlade kravet på individualisering… man vill undvika misstankar enbart utifrån att en person tillhör viss grupp. Kravet på konkret brott kan således även ses som krav på individualisering av misstanken. Detta talar för att kravet på brottets konkretisering under förundersökning bör likna det krav som ställs när åtal väcks.
Sidan 484: För att skälig misstanke ska vara uppnådd krävs att bevisningen är tillräckligt individualiserad… ett krav på individualisering syftar till att förhindra att personer misstänks på grund av sin grupptillhörighet, Samma sak gäller personer som tillhör grupper där sannolikheten för brottslighet generellt är hög.
Polisens uppfattning om sannolikheten för att viss grupp begår brott spelar ingen roll!
Polisens uppfattning om sannolikhet spelar ingen roll och ska bortses ifrån då konkreta omständigheter ska föreligga för att grunda skälig misstanke.
Sidan 195: Om skälig misstanke ändå inte kan grunda sig på breda generaliseringar som grupptillhörighet spelar dock polisens egen uppfattning om sannolikheten för brott för just den gruppen ingen roll. Även om polisen skulle ha rätt i att sannolikheten för brott för personer som tillhörde en viss grupp är högre än för personer som inte tillhör gruppen får polisen på grund av kravet på konkreta omständigheter ändå inte ingripa.
Skälig Misstanke måste avse konkret brott som skett vid bestämd tid och plats
Skälig misstanke kan inte grundas på att någon är med i en mc-klubb eller syssla med viss brottslighet i en mc-klubb!
Sidan 234: För det första måste misstanken avse brott enligt ett visst lagrum. Det går inte att skäligen misstänka någon för narkotikabrottslighet eller ekonomisk brottslighet. Givetvis räcker det inte heller med att misstänka att någon är med i en viss gruppering eller kan antas syssla med viss brottslighet, till exempel i en mc-klubb. Det är inte brottsligt att vara med i en mc-klubb så en sådan misstanke skulle inte ens kunna klassas som misstanke om brottslig verksamhet. Om påståendet konkretiseras så att det handlar om att personen ifråga genom medlemskapet kan misstänkas för utpressningsverksamhet går det visserligen att tala om misstanke om brottslig verksamhet, men för att kravet på konkret brott ska vara uppfyllt måste gärningen konkretiseras till ett visst brott, till exempel olaga hot… För det andra måste handlandet vara bestämt i tid och rum, det vill säga att det skett på en viss plats vid viss tidpunkt… För det tredje måste vissa detaljer avseende hur brottet gått till kunna anges.
Sidan 235: Finns misstanke att några personer ur en kriminell gruppering på en känd tid och en känd plats kommer att beskjuta medlemmar ur en annan kriminell gruppering måste brottet anses vara konkretiserat tillräckligt även om det är oklart exakt vilka som ska beskjutas. Om dock inget alls är känt avseende tid, plats och handlande utan det enbart misstänks att medlemmar ur en viss gruppering kommer att utföra någon slags hämndaktion mot personer ur en annan gruppering, går det inte att tala om misstanke om ett konkret brott.
Sidan 486: Enligt min mening har kravet på ett konkret brott emellertid även ett tredje syfte. Det förhindrar att personer döms utifrån att att de tillhör vissa grupper som typiskt sett kan misstänkas för att syssla med viss brottslighet, Även om det finns starka misstankar att en narkoman sysslar med narkotikabrott måste det finnas en konkret gärning som denne kan åtalas för… Ingen ska utsättas för misstanke eller tvångsmedel enbart för att denne exempelvis är narkoman eller har vissa politiska uppfattningar. Detta är alltså samma syfte som ligger bakom det tidigare behandlade kravet på ”individualisering”. Detta krav avsåg emellertid kravet på individuella bevis medan det i förevarande fall handlar om konkretisering (eller individualisering) av bevistemat.
Vägran att visa id
Vägran att visa id kan inte användas för att bilda skälig misstanke om brottslighet eller för tvångsmedel då ingen är skyldig att ge info om sin person som kan användas emot honom. Vägran kan däremot användas för att häkta personen.
Sidan 364: Bylund anser att det är otillåtet att först testa en persons initiala bereddvillighet att uppge sin identitet, för att sedan använda ett negativt besked som ett av bevisen för att personen på sannolika skäl misstänkt för det aktuella brottet eller är efterspanad för visst brott (Bylund 1993 s. 62, även Bylund 2006 s. 130 ff).
Sidan 364-365: polisen frågade folk om de fick undersöka vad de hade i fickorna. Sade personen ifråga ja hade denne sålunda samtyckt till visiteringen varför polisen genomförde en visitation. Svarade personen nej ansåg polisen att detta gjorde att skälig misstanke förelåg varför de beslutade att använda tvångsmedlet kroppsvisitation. Finstad beskriver detta som ett moment 22 (Finstad 2003 s. 136). Om sådant förfarande förekommer i Sverige är det rättsstridigt.
I JO 2009/10 s. 72 gör som sagt JO det principiella uttalandet att eftersom en misstänkt aldrig är skyldigt att tillhandahålla uppgifter eller material (visa id ex.vis) som kan användas som bevisning emot honom eller henne själv, kan man inte heller dra några slutsatser av det förhållandet att han eller hon vägrar att frivilligt medverka i utredningen. Detsamma borde då rimligen gälla om någon väljer att inte säga någonting alls. Även i detta förhåller sig den misstänkte passiv. Om en person som kan misstänkas för brott väljer att inte svara på polisens frågor så går det inte att anse tystnaden vara ett bevis som leder till att skälig misstanke uppnås.
Om den misstänkte vägrar uppge namn och hemvist kan emellertid denne enligt RB 24:2.1 häktas oberoende av brottets beskaffenhet, det vill säga för mycket lindriga brott.
Om polismans intuition eller (mag)känsla
Polismans intuition eller magkänsla bildar inte skälig misstanke och polis kan inte heller stanna fordon i hopp om att hitta under kontrollen hitta skäl för att verkställa tvångsmedel då det strider mot ändamålsprincipen då det är ett otillåtet syfte att använda tvångsmedel.
Sidan 391: Vad gäller stannande av bilar får en polisman enligt 22.1 polislagen (1984:387) stoppa ett fordon om det finns anledning att anta att någon som färdas i bilen gjort sig skyldig till brott. Även om anledning att anta är ett mycket lågt beviskrav så är det likväl ett objektivt sådant som kräver misstanke om ett konkret brott. Enligt förarbetena ska också misstanken vara konkret (Prop. 1996/97:175 s. 65, även Boucht 2011 s. 196 f.). Av denna anledning kan alltså en polismans intuition inte vara tillräcklig eftersom det är en subjektiv upplevelse och inte en objektiv omständighet. Att en bil ”känns fel” eller ”verkar vara en busbil” tyder inte heller på ett konkret brott. Det räcker alltså inte med intuition för att stanna en bil med stöd av detta lagrum.
Sidan 392: Av de samtal jag haft med praktiskt verksamma poliser framgår att kravet på misstanke om konkret brott kringgås genom att bilar istället stannas med stöd av 22.4 polislagen vari stadgas att fordon får stannas om det behövs för att stanna trafiken eller för att kontrollera fordon eller förare enligt vad som är särskilt föreskrivet. Därefter genomförs en en nykterhetskontroll med stöd av 2 paragrafen om alkoholutandningsprov (Lagen 1976:1090 om alkoholutandningsprov). Enligt denna paragraf får alkoholutandningsprov tas på alla förare av motorfordon dvs. även utan brottsmisstanke. Om en polisman anser att en bil ser ”misstänkt” ut men saknar misstanke om ett konkret brott, kan polismannen alltså ändå stanna bilen och låta föraren blåsa… Denna kontroll är emellertid endast ett svepskäl då det huvudsakliga syftet är att prata med föraren och titta i bilen för att på så sätt försöka se om något kan hittas som innebär att det finns skälig misstanke om ett konkret brott. OM skälig misstanke uppnås kan husrannsakan genomföras i bilen vilket varit målsättningen redan från början.Även om denna praxis kan tyckas vara förenlig med lagtextens lydelse är emellertid klart att det var inte på detta sätt lagen var tänkt att användas. Eftersom det rör sig om tvång (om än lindrigt sådant) gäller den så kallade ändamålsprincipen enligt vilken ett tvångsmedel enbart får användas för de syften som anges i lagstiftningen. En konsekvens av detta är att polisen inte får använda tvång för att få fram överskottsinformation, dvs. information om något annat än det som tvånget används för att utreda. Eftersom bilen inte stoppas för att genomföra nykterhetskontroll, utan för att hitta bevisning om annan brottslighet, är enligt min mening inte förfarandet i överensstämmelse med gällande rätt.
Misstankar mot ett stort antal personer
För att misstänka personer som varit på plats under ordningsstörande händelser måste det finnas individualiserad, konkret bevisning mot varje enskild person.
Sidan 416: Polisingripanden mot folksamlingar som exempelvis vid demonstrationer, konserter eller fotbollsmatcher, kan ske med stöd av flera olika lagrum. Rör det sig endast om ordningsstörningar sker det mot bakgrund av reglerna i polislagen och då behövs ingen brottsmisstanke. Polis kan ändå ha rätt att avvisa, avlägsna eller till och med omhänderta personer i en folksamling.
Sidan 417: Det kan emellertid inte komma ifråga skäligen misstänka någon för brott bara för att denne befunnit sig på viss plats. Detta följer av kravet på misstankens individualisering. Även om majoriteten av personerna på en plats gör sig skyldiga till visst brott, exempelvis våldsamt upplopp, kan inte alla skäligen misstänkas för detta brott bara för att de är på platsen. Anledningen är att ingen ska utsättas för misstanke enbart för att denne tillhör viss grupp. Rättsligt stöd för denna uppfattning kan hittas i JO 1991/92 s. 52 (rörande protester mot Nancy Reagans besök i Stockholm) samt JO 2005/06 s. 60 (som rörde de s.k. Göteborgskravallerna 2001) där JO uttalar att bedömningen av om misstankegraden är uppnådd måste göras för varje misstänkt för sig med utgångspunkt i dennes handlande.
