Bakgrund till intervjuerna!
Är Payback Sverige ensamma om att anse mc-klubbarna förföljda och orättvist behandlade? Vad blir följden om trakasseringarna av bikerkulturen fortsätter? Frågor som söker svar. Vi beslöt oss för att ställa ett antal frågor kring ovanstående problematik direkt till utvalda externa experter.
De utvalda blev:
Janne Flyghed, Professor i allmän kriminologi vid Stockholms Universitet
Robert Andersson, var vid tidpunkten för intervjun Kriminolog och Universitetslektor i Kriminologi vid Kristianstads Högskola. och numer lektor i kriminologi vid Växjö Universitet och ansvarig för Stockholmspolisens externa utvärdering av The Stockholm Gang Intervention Project, SGIP: http://www.payback.name/?p=2082
Stig Grundvall, Filosofie doktor och Lektor vid Institutionen för Socialt Arbete vid Göteborgs Universitet. Den enda person i Sverige som doktorerat med en avhandling om bikers i Sverige: Vagabond MC – Gemenskap, manlighet och marginalitet.
Inledande allmän kommentar från Professor Janne Flyghed
Inledande allmän kommentar från Janne Flyghed: Dina frågor är omfattande och därmed inte helt lättbesvarade, åtminstone inte kortfattat. En inledande generell kommentar är att det är en fundamental skillnad mellan ett vetenskapligt arbete och en journalistisk produkt. En journalist kan driva en viss tes, en fråga, för att t.ex. väcka debatt, utan att ha kravet att systematiskt ha gått igenom allt skrivet om det ämne han/hon behandlar. Men givetvis ska de inte basera sig på lögner eller förneka/utelämna fakta som går mot den tes de driver. Det finns pressetiska regler. Som bekant är det inte alltid journalistiska framställningar lever upp till detta, i synnerhet inte vad det gäller kvällspressen. Intresset av att öka upplagan överväger ofta informationsintresset.
För mig som forskare är premisserna för arbetet något annorlunda. Förutom att jag ska kritiskt granska alla fakta jag presenterar (källkritik), ska jag systematiskt gå igenom tidigare arbeten om det jag ska skriva om och ska dessutom lägga ner lika mycket energi på att motbevisa mina teser som att bekräfta dem. Jag ska också styrka alla mina påståenden och citat med referenser. Så är det tänkt idealt, men givetvis är det inte alltid forskarsamhället lever upp till detta till 100 %. Detta sagt inledningsvis för att poängtera skillnaden journalistik och forskning och att det därmed inte är lämpligt att bedöma journalistik med samma måttstock som jag bedömer forskning. Men även det omvända gäller, d.v.s. forskning ska inte bedömas med journalistisk måttstock.
Vad det gäller boken Svensk maffia så ligger den lite i gränslandet mellan forskning och journalistik om än närmare journalistiken. Jag har inte läst den, endast ögnat igenom vissa delar av den. Det finns så mycket att läsa och det gäller att hårt prioritera.
Du frågar om vissa förfaringssätt i boken kan ses som seriösa i kriminologiska sammanhang, och med hänvisning till ovanstående så är det inte rimligt att bedöma boken utifrån ett kriminologiskt forskningsperspektiv även om den utger dig för att vara en ”faktabok”. Det har säkerligen heller aldrig varit författarnas avsikt att de ska leva upp till sådana krav, men det går givetvis att ha synpunkter och reflektioner kring dina frågor trots det.
Vi har tidigare presenterat de tre experternas syn på Svensk Maffia-boken och Lasse Wierup-journalistiken varför vi här endast länkar till de expertsvaren då aktuell artikel avser “Kriminella MC-gäng”: http://www.payback.name/?p=7713
5. 1999 publicerades Brottsförebyggande Rådets rapport, MC-brott 1999:6, vari förenklat konstaterades att mc-gängen inte utgör kriminella organisationer, utan att en eller flera personer i klubbarna tillsammans med personer utanför mc-miljön begår kriminella handlingar. “Det finns ingenting som tyder på att profiten av den brottslighet som medlemmar begår tillfaller gruppen.” Trots dessa rapportens slutsatser fortfor media, samt framförallt politiker och polisväsendet i oförminskad utsträckning, att begagna uttrycket “kriminella mc-gäng”. Fast detta är den enda undersökningen, i statlig icke polisiär regi, som någonsin företagits i avsikt att utreda “vilken typ av problem som mc-gängen i Sverige utgör för samhället och rättsväsendet”, har dess slutsatser fullkomligt negligerats och aldrig vidare berörts eller hänvisats till, av någon samhällets företrädare. Vidare har heller ingen ny, eller annan liknande, undersökning beslutats om eller företagits fastän problemet med och kring “mc-gängen” hela tiden anses vara av accelererande natur. Kan detta anses vara ett normalt beteende att så fullständigt bortglömma och begrava, för att aldrig mer omtala, en hel utrednings omdömen och slutsatser? Att handla och tala i direkt opposition mot egen undersöknings slutsatser och åsikter? Vilken eller vilka slutsatser drar du, som kriminolog, av detta handlande? Var vänlig kommentera.
Janne Flyghed: Dina frågor med anledning av Brottsförebyggande Rådets rapport, MC-brott 1999:6, kan jag inte besvara eller kommentera mer än att du bör fråga dem som negligerat denna rapport.
Robert Andersson: Här bör man ta in det faktum att polisen sedan slutet på 80-talet jobbat s.k. policyskapande. Man har medvetet gett sig i kast med att försöka påverka beslutsfattare och politiker. Jag skulle säga så här: Det är ett missförstånd att tro att kriminalpolitiken skulle vara neutral och rationell när inget annat politikområde är det. Politik handlar om att formulera problem och framställa sig själv som lösning på problemet. Det är det polisen gör med MC-gäng. Vad som väcker olust hos mig är att det bara är de brottsutredande myndigheterna, d.v.s. polis & åklagare som är källor rörande det fenomen som kallas grov organiserad brottslighet. Oberoende forskning om detta fenomen är i stort sett obefintligt. Men det handlar om en profilering av den egna verksamheten som hänger samman med den mål- och resultatstyrning som infördes i Sverige under 80-talet gällande offentlig verksamhet. Ett annat exempel på hur mål- och resultatstyrningen fått saker att gå käpp rätt åt skogen är skolan. Likheterna mellan skol- och utbildningspolitiken och kriminalpolitiken är slående. Men till skillnad från polisen har lärarkåren totalt misslyckats med sitt policyarbete och har blivit de enda som inte får uttala sig.
Stig Grundvall: Forskning handlar om att undersöka något i efterhand. Det finns ett problem i att den inte kan vara dagsaktuell. Samtidigt hamnar vi i ett osäkert rättsläge om inte argument och insatser utgår från beprövad kunskap.
6. Anser du, som kriminolog, att det finns saklig grund och tillräckliga bevis för att benämningen “kriminella mc-gäng” skall vara ett adekvat och acceptabelt begrepp?
Janne Flyghed: Jag är skeptisk till denna typ av svepande generaliserande begrepp. Klart fördelaktigare att prata om konkret brottslighet, d.v.s. enskilda personers brottslighet. Kriminella Mc-gäng skulle vara en adekvat benämning om det finns sådana som har som huvudsaklig verksamhet att begå brott och att detta omfattar samtliga personer som är medlemmar.
Robert Andersson: Alla begrepp som rör sig kring det som kallas grov organiserad, och ofta internationellt förankrad, brottslighet, fungerar just på grund av att de är oklara, ospecificerade och odefinierade begrepp. Dessa begrepp skulle inte gå att använda i ett forskningssammanhang på grund av att de är oklara.
Stig Grundvall: Mig veterligt finns det ingen sociologisk definition av begreppet “kriminella MC-gäng”. Det är självfallet ett svaghetstecken då det öppnar upp för godtycklighet. Det finns risk att man använder det utefter hur det passar in.
7. Anser du, som kriminolog, att bilden av mc-klubbar som systemhotande, kriminella brottsorganisationer, är korrekt och med verkligheten överensstämmande?
Janne Flyghed: Om man med systemhotande avser att de på något sätt hotar rikets fortbestånd så är min uppfattning att de inte är systemhotande. Däremot finns det belagt att personer kopplade till Mc-klubbar begått brott, även grova brott, och att dessa brott i vissa fall riktat sig mot personer som arbetar inom de brottsbekämpande myndigheterna som politiker och åklagare.
Robert Andersson: Verkligheten är en minst sagt svårfångat fenomen, och troligen finns den inte på något enkelt sätt. MC-gängen har fått sitt eget liv inom RKP och KUT-verksamhet, en verklighet som man lyckats över förväntan att föra över till politiken. Svaret blir då att hos RPS & RKP m.fl., men även politiker är detta verkligheten. MC-gäng hotar demokratin! Att det sedan finns försvinnande lite bevis för att så skulle vara fallet är en annan fråga. Det du frågar är huruvida det är rationellt det som sker. Problemet är bara huruvida det är rationellt att fråga en troenden om Gud finns eller inte?
Stig Grundvall: Vad jag anser spelar mindre roll. Den som kommer med påståendet måste självfallet kunna verifiera det.
8. Vad anser du, som kriminolog, utgör det (eller de) bakomliggande motivet för den överdrivna framställningen av mc-klubbar såsom systemhotande och kriminella brottsorganisationer?
Janne Flyghed: Att det kan finnas bakomliggande motiv till att överdriva hotbilder av olika slag, oavsett om det handlar om terrorism eller risk för invasion av öststatsrelaterad brottslighet, är ett känt fenomen. Jag har skrivit en del om detta, bland annat i den artikel från Svensk Juristtidning som jag bifogat till detta mail.
Robert Andersson: Hade Saddam kärnvapen? Nä! Svensk polis är ett tämligen outforskat område. Vad man däremot kan säga är att Polisen är den enda av den offentliga verksamheten som lyckats ta sig upp ur den kris som nyliberalismen medförde för Sverige under 1980-talet. Polisen har sedan Björn Eriksson medvetet jobbat på att framhäva sig själv och sin betydelse. Detta har man lyckats bra med och får nu hela tiden mer pengar, medan annan offentlig verksamhet lider under konstant ekonomisk kris. I detta policyskapande arbete har man medvetet jobbat med att ta fram hotbilder och dylikt. Kombinera detta med EU-inträdet och EU och Europol och dylikt har du en fruktbar gryta för att generera mer resurser och medel. Exempelvis Schengenavtalet och dylikt har spelat polisen rätt i händerna. En annan faktor här är ju också järnridåns fall, efter det har vi i väst letat efter nya hotbilder. Hotbilder tycks vara nödvändiga för att ordna vår värld. t.ex. Näcken eller gå inte och bada efter att du ätit.
Stig Grundvall: Se fråga 7.
9. Finns det, genom svensk kriminalhistoria, någon som helst historisk motsvarighet till de handlingar av punktmarkerande natur som idag riktas mot mc-kulturen?
Janne Flyghed: Svårt att säga, men det är inte okänt att personer som sysslat med narkotikabrott punktmarkerats. Man måste också betrakta den typ av kontroll som Säkerhetspolisen ägnade sig åt av personer med politiska vänstersympatier under efterkrigstiden som en form av punktmarkering. Rikskriminalens 100-lista är också uttryck för detta, se deras verksamhetsplan.
Robert Andersson: Ja, vi har kartläggningen av Tattarna.
Stig Grundvall: Vet ej. Möjligtvis går det att dra paralleller till övervakningen av vissa delar av vänsterrörelsen under 1960-70-tal.
10. Finns det genom svensk kriminalhistoria, någon som helst historisk motsvarighet till den faktiskt planerade, beslutade och iscensatta massmediapolicy, med uteslutande avsikt att demonisera en hel kultur och dess företrädare, som mc-klubbarna utsatts och fortlöpande utsätts för?
Janne Flyghed: Kan jag inte uttala mig om, men ställer mig skeptisk till planerad, beslutad och iscensatt massmediapolicy. Samtliga media? Tidningar, radio och Tv? Och planerad och beslutad av vem/vilka?
Robert Andersson: På det hela taget är det så att kriminalpolitiken sedan 1970-talet i USA och 80-talet i Europa, har kommit att bli en arena för politisk profilering. Vi har massvis med företeelser som inte klarar en närmare granskning. Ett svenskt exempel är narkotika, svensk narkotikapolitik är ett unikum med extrema straffsatser där bara USA är värre i Väst. Här har vi hur förhindrandet av smittspridning av HIV och gulsot inte genomförs p.g.a. sprututbyttesprogram anses vara något som uppmuntrar knarkande. MC-gängen har en bra, bra bit kvar innan den kan jämföras med svensk narkotikapolitik. Men det gemensamma för mycket som sker inom kriminalpolitiken är just detta att man kan påstå saker utan att det utsätts för kritisk granskning.
Stig Grundvall: Det är svårt att jämföra och jag är ingen expert på området. Men moralisk panik kring olika fenomen har uppstått vid flera tillfällen under 1900-talet. Jag tänker t.ex. på dansbaneeländet på 1940-talet och raggarna på 1950-60-tal. Resandefolket demoniserades mestadels under de första decennierna av 1900-talet.
11. Har du något du vill tillägga, utveckla eller överhuvudtaget kommentera vad gäller fenomen i och ikring mc-klubbar eller liknande så varsågod:
Robert Andersson: Om man har en symbolpolitik som grund, där man försöker skaffa sig väljare genom dramatiska utspel, kommer alltid lätt utdefinierbara grupper som MC-gäng, som har i sin “kultur” ett avståndstagande till det konventionella samhället, att bli en tacksam måltavla. Andra sådana grupper utgjordes av Tattarna och finska Zigenare. Vad du får är en samverkan mellan politiker som vill göra karriär, forskare som också vill göra karriär och brottsbekämpande myndigheter som vill ha mer pengar. Häri har då inte djupare empiriska analyser något större chans!
