I en nära framtid

  • av Peter Schjerva
  • 8 Månader sedan
  • 1135 Views
  • Kommentarer avstängda

Bakgrund

För nio år sedan publicerade vi följande skönlitterära text på Nättidningen Payback. Texten har fått alltmer aktualitet genom förbud mot mc-klubbar/ryggmärken i Australien, Tyskland och Nederländerna. Artikeln publiceras därför som en varning inför flera andra artiklar under kommande veckor som direkt påvisar att utvecklingen är på väg åt helt fel håll. Alla likheter med andra historiska skeenden är högst avsiktliga både vad avser bild och text.

I en nära framtid

Jag kan se människor med bruna skjortor marschera. Jag hör deras ledare hålla tal där han uppmanar till allmän förföljelse och resning emot oss. Jag kan höra deras stöveltramp där jag ligger gömd. Nu hittar dom mig, slår mig i handfängsel och för bort mig.

Det är mörkt omkring mig när jag vaknar. Många människor sover runt om mig i en liten barack. Vi är alla likadant klädda: Vi har skinnvästar med namn och märke på ryggen. Svagt, minns jag att mamma berättade liknande historier när jag var liten. Om människor som var märkta med stjärnor som bodde precis som vi. Men vad hjälper det att minnas. Jag bor här nu och jag kommer att dö här.

Varje morgon släpas en flock människor skrikande iväg för att aldrig mer återkomma. Andra igen bärs ut och kastas på en hög utan ceremonier. Det är dom som haft tur. De som inte längre kan nås. De som inte plågas mer. De som fått dö. Men varje dag kommer tåget och fyller på med nya offer.

Mat är något vi får precis så mycket att vi svältande förmår uppehålla livhanken. Arbeta skall vi göra om dagarna. Med fotboja och länkade till varandra med grova kedjor. Vi jobbar med hammare och slår sönder sten. Stenen används inte till något speciellt men jobbet tär på oss så vi fortare dör.
Ibland har man tur. Då blir man utvald att gräva gravar för de döda. Det är inte så slitsamt som att jobba med stenen.

På söndagar är det besökstid. Inte för oss men det kommer folk som får vandra runt och titta på medan vi jobbar. De är väldresserade. De har lärt sig läxan om våra lika hemska som oförlåtliga förbrytelser: Att vi valde att vara medlemmar i mc-klubbar. De kastar sitt glåp och sitt hat emot oss. När de kommer bort till likhögarna hurrar de och tjoar. De är lyckliga för att vi inte längre finns ibland dom. Jag undrar varför dom hatar oss så?

  • facebook
  • googleplus
  • twitter
  • linkedin