Olika experter, såsom Leif G W Persson, på organiserad brottslighet underbygger nedan exakt vad Payback Sverige tidigare uttalat nämligen att omfattningen av våld i hemmet mot kvinnor och barn, våldtäkter och misshandel är av en närmast gigantisk omfattning jämfört med så kallad mc-kriminalitet men att det är mc-killarna som det är enklast att få positiv press för samt fortsatt pengaflöde till polisen för!

Artikelbakgrund

I den första artikeln om grov organiserad brottslighet där ett flertal experter och advokater enigt uttalade att det inte finns någon grov organiserad brottslighet ställde vi ett antal frågor. De ska vi besvara i den avslutande artikeln med hjälp av fler experter. Även denna gången väljer vi att citera ur Dick Sundevalls bok Peter Rätz – Nio år som undercoveragent, sidan 238-242. En bok som ni inte behöver läsa mer än för att möjligtvis ta del av ett antal höga polischefers lagbrott då de använde sig av olagliga former av provaokationer och underlät att mot lagen informera domstolarna om att informatörer varit delaktiga i olika fall.

Frågor som söker svar

Frågor som vi i denna del om så kallade organiserad brottslighet ska besvara är:

– Finns det inte mer angelägna och mer frekvent förekommande brottstyper som förtjänat en sådan stor satsning bättre? Vem tjänar på att en satsning mot grov organiserad brottslighet kommer till stånd?

– Och vem har i så fall utövat påtryckningar för att säkerställa att satsningen genomförs?

Svaren

Vi kommer här att citera ett antal experter och visa att stigmatiseringen av mc-klubbar dels är grovt felaktig och dels väldigt överdriven och vi ska också finna ut orsaken till varför just mc-klubbarna utgör den stora måltavlan och höra om experterna anser det vara berättigat.

Dick Sundevall: Naturligtvis måste polisen vidta åtgärder mot de här organisationerna när de som klubbar eller som enskilda medlemmar eller anhängare begår brott, precis som mot alla andra medborgare som begår brott. Jag kan också förstå om man sätter in lite extra resurser  mot de här gängen eftersom de utgör en arrogant utmaning mot rättsstaten genom sitt agerande. Därtill kan ett antal rotlösa unga män se det här som ett romantiserat alternativt livsval. Men det måste vara några rimliga proportioner. Sannolikt står olika grupperingar av fotbollshuliganer för betydligt fler våldsbrott än vad de här gängen gör tillsammans. Och som sagt, våldet i hemmen mot kvinnor och barn är mångfalt mer omfattande.

För varje polis som sätts in mot de här mc-gängen blir det en mindre som kan lösa, eller helst förhindra, grova våldsbrott i hemmen, våldtäkter, mord och liknande grov brottslighet.

Men – för de jurister som sitter som höga polischefer i olika polisdistrikt i landet, är det de här gängen som ger de positiva rubrikerna när man då och då lyckas få några av dess medlemmar fällda.

Leif G W Persson, Kriminologiprofessor vid Rikspolisstyrelsen har följande att säga om den grova, organiserade brottsligheten: – Föreställningarna om dom här gruppernas samhällsfarlighet och den kriminalpolitiska vikten av att satsa stora resurser på dom, är inte riktigt grundade i realitet. Dom är överdrivna. Man borde ta itu med våldtäkter och vanliga misshandelsfall där människor kan bli slagna sönder och samman. De har en omfattning som närmast är gigantisk i jämförelse med det här lite mer organiserade inslaget.

Dom här grupperna fungerar närmast som en polisiär kukförlängare. Man kan ligga och spana och man kan jobba under täckmantel och sånt. Det kan hålla på i åratal och blir en i det närmaste sekterisk verksamhet.

Mot detta invänds ofta att den “grova organiserade brottsligheten” hotar vittnen, vilket är mycket allvarligt för rättssäkerheten. – Det vanligaste hotet mot vittnen handlar om en banal gatumisshandel med vanliga offer och gärningsmän. Det är betydligt mer vanligt än att grabbar i lädervästar dyker upp och hotar vittnen. Men det är ju dom där killarnas verksamhet som det är enklast att få in mer pengar till polisen.

Dick Sundevall, journalist och författare: Varje gång det kommer förslag om lagändringar som innebär hårdare tag i form av längre fängelsestraff, buggning av våra hem, kontroll av vår mejltrafik etc, så hänvisas till den “grova organiserade brottsligheten”. Riksdagsmän, många åklagare och polischefer återkommer till det här som en mantra. För att inte tala om alla tyckare inom journalistiken: ledarskribenter, kolumnister och andra som aldrig behöver kontrollera det kontrollerbara – utan bara tycker fritt. Det nya “sociala mediet”, alltså bloggarna – tycks också vara överbelastat av personer som kräver hårdare tag mot något som de inte kan definiera.

Payback Sveriges kommentar

Artikeln hade att besvara två olika frågor med hjälp av direkta citat från olika former av experter. Frågorna gällde om det inte fanns mer angelägna och frekvent förekommande brottstyper som bättre förtjänade en stor satsning än så kallad organiserad brottslighet. Den andra frågan avsåg vem som tjänade på och utövat påtryckning och initierat satsningen mot organiserad brottslighet.

G W Persson uttalar: Man borde ta itu med våldtäkter och vanliga misshandelsfall där människor kan bli slagna sönder och samman. De har en omfattning som närmast är gigantisk i jämförelse med det här lite mer organiserade inslaget.

Dick Sundevall spär på med att konstatera att det är olika åtgärder, insagtser och tillslag mot mc-klubbar som ger höga polischefer positiva rubriker då de emellanåt lyckats fälla enskilda medlemmar för brott vilket också är orsaken till att poliserna fortsätter att felprioritera och sätter mc-klubbarna i fokus istället för att bekämpa konkret brottslighet såsom våld mot kvinnor och barn. I förlängningen medför detta också att polisen trots ökade resurser likväl klarar upp ett mindre antal brott!

Således fastslår experterna att det just finns betydligt mer angelägna och frekvent förekommande brottslighet än den som möjligvis sker i organiserad form, nämligen den brottslighet som är gigantisk i jämförelse: Mord och dråp inom familjen, mord och dråp bland människor som är bekanta med varandra samt våldtäkter och misshandelsfall.

Men, som experterna också fastslår är det områden och grupper som vare sig ger polisen positiva rubriker, mer pengar till den polisiära verksamheten och heller inte kan hänvisas till för att få igenom fler övervakningsmetoder eller integritetskränkande lagar. Och i den ovanstående meningen gömmer sig också svaret på den andra frågeställningen vem som tjänar på samt utövar och initierar såväl utökade satsningar som fler integritetskränkande lagar – Sveriges polismyndigheter!

Länk till del 1: http://www.payback.name/?p=11547