LiseLotte Divelli är författare som tidigare givit ut boken ”Kampen om Kaos”. LiseLotte skriver nu för fullt på ännu en bok med en handling som inkluderar bikers. Vi frågade om hon även ville skriva för Payback vilket hon glatt tackade ja till och här följer hennes debuttext:

Jag blev tillfrågad av Peter att skriva om hur jag upplever mc-världen och ända sedan dess har orden snurrat runt i huvudet. Vi får se om jag lyckas få ihop något som kan vara av intresse.
Grundfrågan kan nog vara vad en sådan som jag kan säga om en värld jag inte visste existerade?

Uppvuxen i Rättvik har motorcyklar aldrig varit ett naturligt inslag. Istället var det raggarbilar, hästen, slalom, Rättviksparken och annat som uppfyllde tiden. Jag var en discotjej i kavaj och pumps som aldrig fann rytmen i rockmusik på dansgolvet, en person som alltid trott att jag varit som alla andra. I efterhand har jag lärt mig omfattningen av tragedin som alltid kokade under ytan, sett hur skadad jag varit.

Så varför utsätter jag mig som kvinna för den slutna mc-världen genom att utan omsvep knacka på, kliva in över tröskeln och fråga om jag får vara med och leka?

Jag har aldrig passat in någonstans, inte på riktigt, och trots att jag ibland möts med skepsis och tvivel så är mötena med acceptans och kamratskap större än någon annanstans jag upplevt. Att sitta bak på en Harley som dundrar är obeskrivligt och en av få gånger då jag verkligen slipper ifrån ansvar. Det är bara att hålla i och åka med.

Efter en obekräftad inbjudan om midsommarfirande hos Telge Choppers åkte jag dit själv och nykter. Mina barn är stora och firar med vänner så valet stod mellan att sitta hemma eller att ge mig rakt ut i det trevligt okända. Jag hade egentligen inte råd med bensinen, inträdet och maten men ibland så känns livet bara som ett stort ”Fuck it! Åk bara.”

Jag packade in hundarna i bilen eftersom hundvakten inte finns tillgänglig på storhelger. När jag närmade mig entrén fladdrade fjärilar i magen men istället för att bli avvisad möttes jag av ett stort leende.

”Välkommen!”

Genast kändes allt mycket enklare och med ivriga hundar i koppel drogs jag ner till festområdet där grillmaten doftade fantastiskt. De flesta på plats var okända men det gjorde inget eftersom jag inte är särskilt blyg. Mina hundar är lydiga och väluppfostrade och fick genast uppmärksamhet, klappar och nya vänner. Jag fick följa med som koppelhållare och satt inte ensam mer än i några minuter.

Midsommardagen åkte jag tillbaka för ytterligare några timmar av acceptans. Återigen möttes jag av glada leenden och kramar blandat med besvikna frågor över varför inte hundarna följde med in.
Utan Telge Choppers hade jag återigen suttit hemma själv på midsommar.

Midsommar i Rättvik var på åttiotalet bara ett ändlöst åkande i raggarbilar, groggar och ölorientering på Siljans-campingen, party, parken och dans, men innan den riktiga midsommaren började skulle stången resas och maten ätas tillsammans med hela släkten.

Numera finns egentligen ingen släkt kvar för en sådan som mig. Jag påminner om något som ingen vill vidröra, lyssna på eller kännas vid och blir aldrig inbjuden. Hos Telge Choppers fick jag kramar, leenden, en smisk på stjärten, närvaro och ett hjärtligt ”Tack, för att du kom”, när jag åkte hem innan Stammrein spelat klart.

För utomstående som tror på myten om att hojfester är stökiga skottlossningar och slagsmål, är det dags att tänka om. Det jag upplevde, och har upplevt många gånger tidigare, var att jag fick förmånen att spendera min tid på en av Sveriges tryggaste platser. I tidningarna skrevs det om allt stök på platser runtom i landet och när jag läste det log jag bara.

Kanske såg jag det jag ville se, eller så såg jag bara det som existerade.

LiseLotte Divelli