Som ett led i att utröna vilka forskningsmässiga grunder som föreligger för den stigmatisering av mcklubbarna
som fått ett alltmer accepterat förlopp under de senaste åren intervjuade Payback Sverige landets enda forskare som doktorerat på en avhandling om bikerkulturen. Finns det konkret fog för förföljelsen eller är det uteslutande en akt av att tillskansa sig alltmer resurser från polisens sida? Läs vad forskningen säger:

Berätta lite om dig själv: Stig Grundvall, fil dr, Göteborgs Universitet. Författare till
avhandlingen: Vagabond MC -Gemenskap. manlighet och marginalitet. En studie av en
västsvensk bikerklubb.

 1. Vad vi förstår är du den ende i Sverige som har skrivit en avhandling om bikerkulturen.
Stämmer det? Vilket mottagande har du fått?

Ja, det stämmer, jag är den ende i norden och en bland fyra i världen (enligt mina
efterforskningar) som genomfört en etnografisk studie av bikerkulturen. Jag har fått mycket
uppskattning för arbetet som sådant. Däremot har nog många svårt att få ihop den beskrivning
jag gör av bikers med den bild som framträder i media i form av reportage om ”MC-gäng”
och ”organiserad brottslighet”. I den demonisering av outlawbikers som uppstått finns ingen
plats för mera nyanserade inslag.

2. Du har forskat rörande bikerkulturen och därvid levt nära en klubb och deltagit i olika
bikerevenemang. Utifrån dessa upplevelser: Vad är din uppfattning rörande kriminaliteten
inom bikerkulturen? Är brottsligheten inom kulturen ett resultat av enskilda individers
kriminalitet eller ser du att klubbarna är kriminella organisationer?

Det är svåra frågor. Som alltid när det gäller kriminalitet så är det inget man skyltar med.
Även om bikerkulturen har tydliga regler för medlemmar och medverkan är det en omöjlighet,
som jag ser det att med säkerhet säga att det inte finns klubbar som sysslar med organiserad
brottslighet. Det skulle innebära att någon hade fullständig insyn i varje klubb som existerar.
Ännu mera osäkert är det att påstå motsatsen att klubbarna är kriminella. I det läget måste
man utgå från att människor är oskyldiga tills motsatsen bevisats och luta sig mot den
forskning som finns inom området. Forskningen hävdar samfällt, vare sig man fördömer
kulturen eller inte, att det inte finns något belägg för att klubbarnas verksamhet handlar om
kriminalitet.

Samtidigt kan man inte bortse ifrån att det inom kulturen finns personer som är kriminellt
belastade och att bikers emellanåt är representerade i kriminella sammanhang. Det låter
motsägelsefullt men går att förstå utifrån gällande policy inom kulturen: om att klubben inte
lägger sig i privata förehavanden så länge det inte inverkar på klubbverksamheten. Samtidigt
måste man tillstå att det många gånger är en hård verklighet och att det är en prestation att
kunna leva som outlaw men inte bli kriminell. Bevisligen tycks åtskilliga klara den
balansgången.

Ibland hörs resonemang som att det finns ett ”mörkertal” och att etablerade medlemmar ”låter
andra göra jobbet”. Resonemanget är inte hållbart, då övervakningen av nämnda klubbar är
rigorös. Lagar och rättsväsende är inga perfekta konstruktioner, men vi har inga bättre
alternativ. Ingen skall därför behöva bli dömd på oklara grunder. Det sätter rättssäkerheten ur
spel och urholkar på sikt demokratin.

Som svar på din fråga så fortsätter jag att se brottsligheten inom kulturen som ett resultat av
enskilda individers kriminalitet tills annat är bevisat. Det går inte att bygga fakta på enskilda
polismäns uttalanden, det måste till mer forskning i linje med den som gjordes av BRÅ 1999.

3. Polisen och de med dem samverkande myndigheterna har fått ett stort antal miljoner och
stora resurser för att bekämpa grov, organiserad brottslighet? Anser du denna satsning
befogad vad avser mc-klubbarna?

Begreppet organiserad brottslighet (organized crime) kom att användas i USA under 1920och
1930-talet och involverade till stor del den korruption som fanns inom polis-och
rättsväsende. Under 1950-talet kom organiserad brottlighet att riktas utåt och blev nästintill
liktydigt med ”maffian”. Därefter har begreppet flitigt kommit att användas mot grupper
utanför det ”respektabla samhället”. Det finns ett flertal definitioner av organiserad
kriminalitet, men den som numera tycks gälla är från år 2000 och antogs som en allmän
konvention av FN (Wienkonventionen), för att få en gemensam och enhetlig definition av
begreppet. Problemet med denna definition, är att i princip varje ungdomsgängs aktiviteter
och en del av det man brukar kalla ”vardagskriminalitet” skulle kunna klassificeras inom
ramen för organiserad kriminalitet. Om man ser till de kriterier som gäller är frågan snarare
vad är det som inte kan hänföras till organiserad kriminalitet.

Apropå miljonsatsningen tror jag inte att polisen blir effektivare bara för att man bygger upp
en större byråkratisk apparat eller för den delen skapar ett svenskt/europeiskt
FBI. ”Samverkan” tycks vara vår samtids nyckelord. I Göteborg har vi nu flera exempel, som
”Ung och Trygg” och ”Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet”, på hur myndigheter
går samman över myndighetsgränser. Ändamålet tycks helga medlen trots att det handlar om
att övervaka medborgare på oklara grunder. I undantagsfall kan kanske sådana konstruktioner
försvaras, men när samarbetet systematiseras utifrån repressiva utgångspunkter bör
varningsflagg hissas.

Vad gäller MC-klubbarna tror jag att de har varit användbara för att konkretisera ”organiserad
brottslighet”. Med sin framtoning syns och märks de i offentliga sammanhang och väcker
samtidigt moralisk förfäran. De stora bovarna är svåra att använda för sådana ändamål
eftersom de oftast lyser med sin frånvaro. Däremot kan man inte bortse från att polisen kan
behöva ha koll på vissa individer inom bikerklubbarna, som kan vara benägna att tillsammans
med andra nätverk bedriva kriminella operationer. Men det måste skötas utifrån gällande
rättsprinciper och anta något sånär rimliga proportioner.

Om inte ”organiserad brottslighet” räcker som begrepp utan att man nu har börjat
använda ”grov organiserad brottslighet”. Vad skall man ta till härnäst. Blir det ”mycket grov
organiserad brottslighet”?

4. Du skrev i den avhandling följande: ”Jag har blivit varse att det är människors liv jag
skriver om. Livsöden är inte oberörbara men kräver en särskild omsorg. En medmänsklig
varsamhet är på sin plats. Det etiska ansvaret människor emellan måste alltid utgå från
respekten för individens integritet”. Hur ser du utifrån detta uttalande på allmän
publicering av namn och bild då människor inte är dömda för brott utan då publicering
sker endast på grundval av att  personerna är medlemmar i en mc-klubb?

Det är en milsvid skillnad i infallsvinkel om man som jag följt en bikerklubb på nära håll och
lärt känna individerna eller om man som reporter utgår från inställningen att man har
med ”samhällets fiender” att göra. Rent allmänt tycker jag inte om den trend som alltmer gör
sig gällande inom journalistik att nyhetsvärde och allmänintresse gör att man tar sig rätten att
hänga ut människor i media. Att göra allmänheten delaktig i någon form av folkdomstol är att
ta flera steg bakåt i civilisationsprocessen.

Det finns också en tendens att peka ut individer som oförbätterligt kriminella. Har du begått
ett antal kriminella handlingar så tycks det som kategorin kriminell tar överhanden, hur
mycket du än har sonat ditt brott. Kriminalstatistiken är inte alltid så munter på området,
många återfaller. Trots det måste avtjänat straff respekteras på så sätt att individen ges en
chans att börja om.

Tillbaka till din fråga: Om någon, vem det än må vara, hängs ut i media på förhand utan att
vara dömd eller är synnerligen misstänkt för ett allvarligt brott, är det självfallet förkastligt.
Att någon är medlem i en mc-klubb förändrar inte på något sätt det ställningstagandet.

5. Du skriver i din avhandling ”I en senare rapport från Brottsförebyggande rådet visar
Sverker Jönsson (BRÅ, Rapport 2002:7) hur den sociala kategoriseringen blir
bestämmande för hur alla bikers tenderar att behandlas av myndigheter, media och i
slutändan allmänheten. Han jämför med hur man tidigare behandlade ”tattarna”… och
menar att det inte är den kriminella handlingen som stämplar bikern utan tillhörigheten till
den sociala kategorin, bikers. Han ser en stor fara i att det inte är individens handlingar
utan den valda livsstilen som blir betecknande för samhällets avståndstagande.” Anser du,
utifrån din skrivning, att det i själva verket är så att kriminaliseringen av bikers bygger på
tillhörigheten till bikerkategorin och inte på de kriminella handlingarna?

Jag citerar Sverker Jönsson för att göra läsaren uppmärksam på paralleller i historien. Om man
läser Birgitta Svenssons avhandling ”Bortom all ära och redlighet – Tattarnas spel med
rättvisan” så finner man att resandefolket (tattarna) tenderade att kriminaliseras på grund av
tillhörighet i en social kategori. Det stora flertalet var med all sannolikhet inte kriminella.
Däremot fanns det individer bland ”tattarna” som mer eller mindre var kriminella och som
utnyttjade kriminalitetsstämpeln till att skaffa sig förmåner och på sätt bidrog till stämplingen.
Bikers situation är inte densamma, men det finns vissa paralleller. Det finns givetvis individer
som bidrar till att bilden av bikers är som den är och att allmänheten drar alla över en kam.
Men det är också här man tappar bort proportioner och nyanser. Om några klubbar eller
avdelningar beter sig illa gäller det då alla inom samma kategori? Om någon/några i en klubb
begår brottsliga handlingar innebär det med självklarhet att de andra i klubben också är
inblandade? Bevisligen finns det åtskilliga personer som inte är dömda för några allvarligare
brott inom klubbarna. Det är ur rättssynpunkt förkastligt att döma människor enbart utifrån
religiös, etnisk, sexuell eller som i detta fall kulturell och klubbmässig tillhörighet. Det tycks
som nyckelorden ”MC-gäng” och ”organiserad brottslighet” har en tendens att sätta
demokratiska spelregler ur funktion.

6. ”Växelverkan mellan medias exponering av extraordinära händelser och polisens
hantering av hotbilder. Genom ständiga upprepningar skapas ett hotmedvetande hos
allmänheten oberoende av vad kriminologisk forskning visar. Detta bidrar till att
tvångsmedlens expansionsprocess blir självförstärkande. Det finns således en risk att bikers
stämplas som kriminella, inte för att de begått ett brott, utan för att de tillhör en viss
kategori som av polisen betraktas som potentiellt kriminella” Anser du att det är det som
skett vad gäller bikerkulturen, att det genom ständiga upprepningar, medias exponering
och polisens hotbildsuppmålning, skapats ett hotmedvetande rörande bikers som inte har
med klubbarnas kriminalitet att göra?

Sociologen Niels Christies och Kettil Bruuns beskrivning av ”den gode fienden” passar väl in
på vad bikers får representera i samhället. Deras tanke är att en fiende är god när den
uppfattas som ett större hot än den egentligen är. Fienden skall verka tillräckligt ondskefull
för att injaga skräck i allmänheten, stark nog att bjuda motstånd ett tag men tillräckligt svag
för att staten alltid ska kunna gå segrande ur striden. Ingen får ställa sig på den gode fiendens
sida, för fienden måste kunna bekämpas utan att kritiska röster gör sig hörda. Hotbilden fyller
naturligtvis en viktig funktion i att den döljer och drar uppmärksamheten från andra avigsidor
av samhället.

Jag har under tio års tid följt vad som tas upp av media vad gäller bikers. Det man kan säga är
att det händer saker i bikersammanhang. Men följer man upp enskilda händelser så är de för
det första oftast uppförstorade, för det andra tas samma händelse upp upprepade gånger så att
det ser ut som det är flera händelser och för det tredje så visar det sig att kopplingen till
bikerklubbarna många gånger är tveksam. Men det säljer!

Vad jag förstått känner mera insatta poliser till överdrifterna men samtidigt så har de svårt att
ta avstånd från något som gagnar deras verksamhet i form uppmärksamhet och utökade
resurser. Politikerna kan å sin sida visa på handlingskraft genom att föreslå åtgärder mot
kriminalitet. Det tycks vara en säker karriärväg.

Kort sagt: det handlar om överdrifter.

7. ”Det finns en naturaliserad bild. Den är naturaliserad i den bemärkelsen att den blivit
upprepade tillräckligt många gånger och därigenom kommit att betraktas som odiskutabel.
Varje diskussion eller beskrivning av hur bikers beter sig, som avviker från denna bild, blir
till ett försvarstal”. Vad är din analys eller åsikt om hur bikerkulturen skall kunna
åstadkomma en förändring och skiftning i denna bild av mc-klubbarna.

Sociologen W. I. Thomas myntade uttrycket: ”Om människor definierar situationer som
verkliga blir de verkliga till sina konsekvenser”. Det är så en ”naturaliserad bild” fungerar.
Man tolkar omständigheter så att de passar in i den verklighetsuppfattning man har eller har
bibringats. När väl etiketter som organiserad kriminalitet är allmänt accepterade tenderar allt
som hävdas om motsatsen att ändå betraktas genom en redan på förhand inställd lins. Just
begreppets otydlighet gör det också svårt att hävda motsatsen. I det långa loppet tror jag ändå
att det har effekt att klubbarna själva går ut och tar avstånd ifrån kriminalitet och står upp som
exempel på motsatsen. Jag tror också att det är viktigt att klubbarna tar avstånd från
personer/aktiviteter som felaktigt förknippas med klubben.

8. ”Om bikerkulturen på ett onyanserat sätt fortsätter att vara måltavla för repressiva
insatser från samhällets institutioner är det stor risk att den klyfta som idag finns mellan
bikerkulturen och samhället inte går att överbrygga”. Vad är din åsikt att bikers, politiker,
polis och media nu borde göra för att överbrygga en sådan klyfta? Det går bra att peka
olika medel för de olika aktörerna.

För mig är det en del av en större fråga som blir allt mer uppenbar och som jag skrivit om
tidigare. Vi går mot vad man brukar kalla för ett 2/3 delssamhälle. Kort sagt skulle man kunna
beskriva det som att: för att 2/3 delar av medborgarna i ett samhälle ska kunna må bra och
slippa bekymra sig så måste 1/3 del hållas utanför. Dom får skylla sig själva.

Det är flera grupper som berörs och utdefinieringen kan se ut på olika sätt. Den stora frågan
här är segregationen. Bikers ser jag som en projektionsskärm för saker som man inte vill
kännas vid i ett ”välordnat samhälle” och det handlar troligtvis mer om moral (eller brist på
moral) än lagöverträdelser. Det som jag ser som absolut viktigast är att bevara eller
återupprätta en gemensam välfärd där alla ges möjligheter till ett anständigt liv. Det är viktigt
för dem som är utanför, men på sikt minst lika viktigt för den omhuldade majoriteten för att
den inte skall behöva låsa in sig. Samhället har förändrats se senaste 20 åren och det finns
ingen väg tillbaka, men ett framväxande samhälle måste bygga på tolerans för olikhet
samtidigt som samhörigheten upprätthålls. Det vår enda chans, som jag ser det.

9. Anser du det vara bråttom att överbrygga dessa klyftor, med ett annat ord kan det snart
vara för sent enligt din bedömning ?

Jag svarade lite undanglidande och i stora drag på din förra fråga och det beror på att jag inte
har några färdiga svar. Men om jag gör ett försök att koppla den till bikers förhållande till
politiker, polis och media så tror jag motsättningarna kommer att finnas där, men så
småningom tonas ner. Klyftan mellan bikers och polis är till viss del importerad från USA och
är egentligen inte så stor, som jag ser det. Dialogen har funnits tidigare och den går att
upprätta igen. Däremot har nog media svårare att släppa sin ”guldkalv”, men sensationsvärdet
brukar vara färskvara. Politikerna följer opinionen och ju mer prestige man har satsat i en
ståndpunkt desto svårare är det självfallet att nyansera den.

Det som håller på att uppstå är något som den norske sociologen Ottar Brox kallar
för ”strukturfascism” eller ”fascismgenererande strukturer” som tvingar de små i samhället att
bekämpa varandra för att värna om marginella fördelar, samtidigt de grupper som fattar de
avgörande besluten vad gäller arbetsmarknad och näringsliv förblir oantastliga. Akuta
motsättningar mellan olika delar av arbetarklassen, ibland i form av etniska konflikter, döljer
på så sätt de verkliga maktförhållandena.

Nej, det är inte för sent. Men det är en större fråga, som jag ser det, som inrymmer allas
samhällsansvar, och där måste makteliten tänka om och visa på det goda exemplet och inte
bara se till egen personlig vinning.

10. ”Med andra ord kommer jag aldrig att kunna ge en fullständig bild av bikerkulturen
utifrån min temporära delaktighet. Det är överhuvudtaget inte möjligt. Som jag ser det
handlar mitt arbete om att jag kommer som en främling på besök och navigerar mig fram
som en utomstående som försöker förstå fenomenet inifrån.” Vad anser du, utefter denna
din skrivning, om boken Svensk Maffias trovärdighet, då författarna inte en sekund deltagit
i bikerlivet?

Den är aningen spekulativ och kunde ha skrivits med enbart tidningsartiklar som underlag.
Resultatet hade blivit ungefär detsamma. Det hade varit mer sympatiskt om författarna
åtminstone hade satt ett frågetecken efter, eller citationstecken runt, ordet maffian. Författarna
driver en tes som ju längre boken framskrider blir allt mer ohållbar och där diskussionen om
maffia på sina ställen blir direkt motsägelsefull. Facklitteraturen om maffian återspeglar helt
andra förhållanden. Tyvärr tycks boken tillfredställa en voyeuristiska behov hos allmänheten
av att få en exotisk inblick i ”det andra”.

11. När får vi se din avhandling utkomma i en populärversion?

Ingen aning, knappast någon populärversion, det finns det tillräckligt många av den sorten
ändå.

Länk till Stig Grundvalls doktorsavhandlingavhandling: Gemenskap, manlighet och
Marginalitet: https://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/10309/1/gupea_2077_10309_1.pdf