Jag läser ofta era inlägg i Payback, nu har det handlat mycket om gemenskapen, broderskapet och den djupa vänskap som formas i ”vår” värld.

Den här gemenskapen sträcker bra mycket längre än vad som gemene man förstår.
Jag har ett gäng med goa bröder, i en stad någonstans i Sverige.

Där har det festats, knutits vänskapsband och jag blev en del i gemenskapen där.

2011 träffade jag en man, en man som inte var bra för mig. Utan att gå in på detaljer, så urartade det hela i att han förstörde både mig och det liv jag då hade.

Sommaren 2012 hade det hela gått så långt att jag var övertygad om att jag skulle dö om jag stannade kvar.
Den avgörande händelsen var när jag blev utelåst på vår balkong som straff för att jag vägrade göra det han krävde av mig.

I alla fall lyckades jag få med min mobil, när han kastade ut mig där mitt i natten.
Jag lyckades att få kontakt med en vän som jobbade natt och som i sin tur kontaktade min närmaste vän i den här klubben.

De organiserade en hämtning under natten och jag hämtades upp när mannen var på jobbet dagen efter.
Jag bodde då på en ort ca 35 mil bort, vilket ju gjorde det hela svårare, men de gjorde det ändå.
Det här gjorde att jag försvann, gömdes och fick lite andrum.

En kort tid därefter hämtades även mina saker, som magasinerades och mina barn, som även dom blev terroriserade av honom.

Jag har i efterhand fått veta att man varit i kontakt med berörda myndigheter, men att de inte kunnat hjälpa till så snabbt som det behövdes och då gjorde mina vänner så här i stället.

Nu kunde ju historien ha slutat här, men det gör den inte.
Mina närmaste vänner och vännerna i klubben ser till att jag och barn har tak över huvudet, mat för dagen, sällskap när det behövdes och någon att prata med.

De skötte kontakter med omvärlden, de hade alltså min mobil mm.
Vilket gjorde att jag slapp många samtal och andra påhopp från mannen och hans familj, där begreppet stalkning ter sig som en barnlek i jämförelse.

De här månaderna som blev till år, var nog det värsta jag har upplevt, tror jag.
Efter många turer, valde jag att försöka leva på samma ort som mina barn. Jag ville verkligen inte släppa vare sig kontakt eller umgänge med dem, de är ju mitt allt.

Det var samma ort som den här mannen med familj bodde.
Det gick inte alls, jag höll ut 2 år ungefär, där jag åkte bort när jag inte hade barnen.

Tyvärr slutade ju inte stalkningen, utan den ökade i stället, så pass att jag till slut behövde polisanmäla.
Då gick man på min familj i stället, barnen, mina två bröder, mina föräldrar, mina chefer, ja kort sagt alla som hade en koppling till mig och som på ett eller annat sätt stod bakom mig.

Droppen för mig var, när yngsta dottern ringde en lördagseftermiddag och grät för att hon inte tordes gå ut ur affären.
Mannen hade då följt efter henne ca en halvtimme i affären när hon skulle köpa lördagsgodis. Nu tordes hon inte gå därifrån för han stod i kassan och väntade på henne.
Jag bad henne leta rätt på en personal, fick prata med denne och förklara läget.
De hjälpte tösen att ringa sin pappa, så han kunde komma och hämta henne.

I den stunden bestämde jag mig för att bryta upp, jag började om mitt liv och bor numera på annan ort, detta med hjälp av mina fina vänner förstås.

Den är gemenskapen som finns i vår värld, den går utöver allt annat.

Det är inte ett ifrågasättande, det behövdes hjälp, den behövdes nu, frågor på det tar vi sen i lugn och ro.
Jag fick på nära håll, se detta inifrån, hur man hjälper varandra, hur man bara gör, man ordnar det, i mitt fall, ett liv.

De här vännerna de blev mina bröder, mina systrar, min familj.

De har en egen plats i mitt hjärta och jag kommer göra det samma för dem om de behöver hjälp med något.
Idag har jag själv tillhörighet i en klubb, jag kommer göra allt för att föra vår gemenskap vidare.

Tack för ordet.