Efter att ha dammsugit internet och även begärt ut rapporten från USA utan resultat så fick vi för några veckor sedan en överraskande present. En nästan 80-år gammal biker skickade över en pärm med gamla arbets-dokument (därav understrykningar i dokumentet) som gåva till Payback för vidare användning i kampen för bikers rättigheter! I materialet återfanns den ökända rapporten som behandlas och publiceras nedan. STORT TACK!
Lynchrapporten – alls bikerförföljelsers moder och ursprung!
1964 begärde Californiens delstatssenator Fred Starr att statsåklagaren skulle göra en offentlig utredning av ”outlaw-motorcykelgängens” verksamhet. Den 15 mars 1965, sex månader efter senatorns begäran, lade The General Attorney of California Department of Justice Thomas Lynch fram den rapport som blivit (ö)känd som The Lynch Report.
Stephen Lyng och Mitchell L. Bracey Jr skriver om rapporten och dess effekt i kapitlet ”Den enda procenten berövas gadden: bikerstil och handeln med kulturellt motstånd” i antologin ”Olja, krom och manlig gemenskap”.
Sidan 113: Hunter S. Thompson, världsberömd journalist och författare, beskrev rapporten enligt följande : ”färgstark, intressant, synnerligen tendentiös och konsekvent alarmerande – allt sådant som kunde göra den till en riktig godbit för den nationella pressen”. Rapporten bjöd på ”en mängd vansinniga handlingar, vettlös förstörelse, orgier, slagsmål, perversiteter och en sällsam parad av oskyldiga offer som redan på papperet och i de noggranna polisformuleringarna borde ha väckt en sådan misstro hos den trögaste polisreporter”.
Sidan 114: Detta hindrade dock inte media från att ta till sig rapporten och New York Times, Time och Newsweek formligen rasade och kämpade för att övertrumfa varandra genom att rapportera om de skrämmande detaljerna i outlawgruppens aktiviteter.
Kombinationen av starkt ensidiga polisrapporter och pressens tendens till sensationsskapande resulterade i en i stor utsträckning uppdiktad bild av hotet från outlaws, vilken presenterades för en nationell läsekrets. Så uppstod i mitten av 1960-talet den nya mytologi som, i likhet med de tidigare bikermyter som främjats av filmindustrin, skulle få ett djupt inflytande på bikerkulturens framtida utveckling.
Uppblägget av rapporten
Rapporten författades utefter de formulärsvar som Lynch fått in från över hundra sheriffer, polischefer och distriktsåklagare. Det är således en helt ensidig rapport från parter i ärendet som ej uppfyller ens de minsta krav på vetenskaplighet och faktaefterforskning.
Så ska denna rapport också ses – som ett arbetsverktyg för att kunna få till stånd mer resurser, ökad övervakning, registrering, strängare lagstiftning, dygnet runt övervakning av mc-klubbarna samt centralisering av all information under en speciell myndighet, vilka företeelser också kan tas del av under rapportens avslutande del: Recommendations by law enforcement officials.
Rapportuppbyggnadet som bildat mönster för polisrapporter i hela världen de kommande 50 åren!
Rapporten följer också ett mönster, som sätter standarden för åtminstone de kommande 52 åren, för hur en polisrapport ska ställas upp.
Rapporten inleds med en förklaring om anledningen till rapportens tillkomst och vilka som ligger bakom de uppgifter som insamlats och/eller redovisas i rapporten . Därefter följer ett avsnitt om bakgrund och historia omkring klubbarna och märkens betydelse och plats på västen, medlemskrav, hur man blir medlem, antal medlemmar och medlemmarnas brottslighetsstorlek. Därefter följer avsnitt med olika händelser som klubbmedlemmar påstås ha varit inblandade i. Vi använder här påstår då endast ett fåtal gripanden är involverade och endast två fällande domar redovisas, se mer nedan.
Därefter följer även den obligatoriska delen där olika brottstyper räknas upp som polisen menar att klubbarna sysslar med. Vidare avslutas rapporten med myndigheternas önskemål om nya åtgärder och/eller vilka arbetsmetoder som antingen redan används eller som myndigheterna önskar att använda framöver.
Personer som är vana att läsa Polismyndighetens rapporter kommer definitivt att känna igen mönstret och uppbyggnaden av rapporterna även 52 år senare. Inget här förändrats och mallen består!
Direkta lögner och utelämnade av fakta!
Utelämnande av de väsentligaste fakta!
Lynchrapporten författades utefter en specifik händelse som påstods ha ägt rum. Två klubbmedlemmar påstods ha släpat iväg två tonårsflickor som därefter våldtagits av flera medlemmar. En månad senare lades utredningen ner. Vad som inte framgick ur Lynchrapporten var däremot att en biträdande åklagares kommentar i samband med att åklagaren yrkade på nedläggning av åtalet: ”En läkare som undersökte flickorna fann ingenting som stödde anklagelserna om våldtäkt”, sa han. Dessutom vägrade den ena flicka att vittna och den andra genomgick lögndetektorprov och befanna helt otillförlitlig”. (Källa: sidan 44, Hunter S. Thompson- Hells Angels – En sällsam och skrämmande legend)
Ovanstående fakta i sak påvisar hur illa Lynchrapporten framställde fakta. När fakta inte passade in i bilden utelämnades de viktiga bitar som visade att historierna ej var sanna!
Direkta lögner
Ett annat exempel som är än värre är statistiken som visar att rapporten hade ett uttalat syfte att utpeka bikers som kriminella vettvillingar till vilket pris som helst. De drog sig inte för att direkt råljuga omkring brottsstatistiken!
Vi går direkt till journalisten och författaren Hunter S. Thompsons bok Hells Angels -En sällsam och skrämmande legend, sidan 47, där vi väljer ut två saker och börjar med den minst uppseendeväckande även om den är mycket talande i sig för uppbyggnaden av bikerstigmatiseringen: När rapporten kom har delstaten Californien, enligt egen utsaga i 15 år försökt handskas med en organiserad och ytterst brutal brottslighet. Men på de fem tättskrivna sidorna som ägnats åt Hells Angels kriminella aktiviteter – med i de flesta fall mellan ett dussin och hundra laglösa individer inblandade – nämnde rapporten bara sexton specifika gripanden och två fällande domar!!??
Det än viktigare är att det tydligt framgår, precis som senare uppdagats både i Norge och Danmark men även Sverige via Siw Perssons famösa motion, är att myndigheterna direkt ljuger och anger falska och mycket uppblåsta siffror över bikerkriminaliteten. I Lynchrapporten används ett nästan fem gånger större medlemsantal än det verkliga för att kunna göra troligt med de många brott som påstås ha begåtts av bikers.
På sidan 47 skriver Hunter S. Thompson följande: Ett annat avsnitt av rapporten hävdade att av 463 identifierade Hells Angels var dömda 151 dömda för brott. Detta är den sorts statistik som ger skattebetalarna tilltro till sina lagförande myndigheter… och det hade varit dubbelt uppbyggligt ifall dessa 463 Angels verkligen hade existerat när statistiken trycktes. Tyvärr fanns det färre än 100.
Lynchrapporten anger således nästan minst 365 fler medlemmar än vad klubben verkligen hade vid tillfället!!!
Fotnot: Hunter S. Thompson levde under ett helt år av författandet av citerad bok med och mitt ibland Hells Angels MC varför han ägde en mycket god kunskap och insikt omkring klubben. Thompson är även i övrigt en världsberömd journalist och författare.
Källor:
Hunter S. Thompson, bok: Hells Angels – En sällsam och skrämmande legend
