Vi fortsätter att gräva i Paybacks arkiv och granskar idag Bärandet av mc-väst under rättsförhandling. Saken har varit föremål för två prövningar av JO. Dnr: 105-1998 samt Dnr: 2693-2008.

Vi börjar med sammanfattningen för de som bara snabbt vill ta del av utgången så kan de som vill läsa argumenteringen därefter göra så:

Sammanfattning över rättsläget kring åhörares västbärande under rättsförhandling

En domare kan utvisa bärare av västar under vittnesförhör om han bedömer att vittnet av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av åhörares närvaro. Dock äger åhörare även under dessa förutsättningar rätt att närvara vid sakframställning och slutanförande. (Regeringsformen 2:11)

En domare kan också utvisa personer som uppträder hotfullt i rättssalen, oaktat klädsel.

Men det finns inga förutsättningar, om inte någon av ovanstående två förutsättningar föreligger, att utvisa åhörare oavsett bärande av mc-väst eller ej! Om åhörare ändå blir utvisad utgör det ett brott mot såväl förenings- som yttrandefriheten i Regeringsformen 2:1.1, 2:1.5 samt strider mot JO:s båda beslut i nedanstående ärenden med Diarienummer: 105-1998 och 2693-2008.

Fall 1

Om vi börjar med att titta på det äldsta fallet, Dnr 105-1998, så fastslår JO följande: Av protokollet från huvudförhandlingen framgår inte annat än att förhandlingen var offentlig och att ingen av de säkerhetsåtgärder som anges i lagen om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar hade vidtagits. Att en förhandling är offentlig innebär att allmänheten har fritt tillträde till den lokal där förhandlingen hålls. Häri ligger att envar har rätt att övervara för-hand-lingen utan att behöva undergå identitetskontroll eller förklara varför han önskar närvara. Åhörarna kan vidare självfallet i princip vara klädda som de själva önskar. 

JO fortsätter: Det finns däremot enligt min mening inte rättsligt stöd för att vid en offentlig domstolsförhandling i andra fall visa ut eller förbjuda en åhörare att komma in i rättssalen endast på den grunden att han genom sin klädsel visar att han tillhör en viss förening eller annan sammanslutning, även om denna skulle förknippas med värderingar och som står i strid med vad som är gängse i samhället. Jag vill här erinra om det skydd för yttrande- och föreningsfriheterna som ges i 2 kap. RF. 

Vi citerar ytterligare tre stycken ur JO-beslutet: man måste kräva att vittnets känslor inför en viss eller vissa åhörare kan antas vara sådana att vittnet inte fritt berättar sanningen i deras närvaro. Härav följer också att det inte är motiverat att visa ut andra personer ur rättssalen än sådana som vittnets rädsla e.d. riktar sig emot. Det torde således i praktiken inte bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse ålägga t.ex. representanter för pressen att lämna rättssalen. Vad som hittills sagts avser de fall då part eller åhörare söker påverka ett vittne under en förhandling utan direkt yttre iakttagbara medel. De situationer där sådana mera påtagliga medel används faller under tillämpningsområdet för 5 kap. 9 §. 

Rätten kan således i ett fall som det aktuella visa ut samtliga åhörare med anknytning till en mc-klubb under ett vittnes- eller målsägandeförhör, om dessas närvaro kan antas påverka förhörspersonen på det sätt som åsyftas i 36 kap. 18 § första stycket RB. Rätten bör redan före förhandlingen – efter hörande av parterna – kunna besluta om en tillämpning av bestämmelsen (Fitger, Rättegångsbalken Del 3 s. 36:44). Det finns däremot inte någon laglig möjlighet för rätten att vid en offentlig domstolsförhandling visa ut eller förbjuda en åhörare att komma in i rättssalen under t.ex. sakframställning eller slutanföranden annat än om han stör ordningen.

Det finns således inte någon grund för att ta Kriminalvårdsstyrelsens riktlinjer till intäkt för att det skulle vara möjligt att förbjuda en medlem av en extrem motorcykelorganisation att bära en väst som visar hans föreningstillhörighet när han uppträder som åhörare vid en rättegång. 

Fall 2

I fall 2, Dnr: 2693-2008, fastslår JO inledningsvis följande allmänt gällande regel: Rätten får besluta att en part eller en åhörare inte får vara närvarande vid ett vittnesförhör om det finns anledning att anta att vittnet av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens eller åhörarens närvaro, 36 kap. 18 § första stycket 1 RB. Bestämmelsen ska tillämpas även vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för talan, 37 kap. 3 § första stycket RB.

JO fortsätter med att poängtera att det inte är västen utan personerna ett vittne torde frukta: Det förefaller osannolikt att det obehag som en förhörsperson känner inför att yttra sig minskas av att personer som anses ha uppträtt hotfullt, och kan tänkas ogilla innehållet i förhörspersonens utsaga, tvingas ta av sig särskilda kännetecken men ges tillfälle att stanna kvar i rättssalen.

JO avslutar sedan sitt beslut med: 5 kap. 9 § RB ger rättens ordförande en möjlighet att visa ut personer från rättssalen. Enligt min uppfattning torde det ofta vara befogat att vidta en sådan åtgärd mot den som uppträder hotfullt i rättssalen. Vidare har rätten, om det finns anledning anta att en målsägande av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av t.ex. en åhörares närvaro, möjlighet att förordna om att åhöraren inte får vara närvarande i rättssalen under förhöret, 36 kap. 18 § och 37 kap. 3 § RB.

Sammanfattningsvis är det således min uppfattning att Khennet Tallinger i den uppkomna situationen, mot bakgrund av hur han själv beskrivit den, i stället för att förbjuda de personer som genomförde hotdemonstrationen att bära vissa kläder, borde ha övervägt att vidta någon av de nyss nämnda åtgärderna.