OM Sverigemodellen

1996 bildades Stockholmsmodellen, den direkta föregångaren till Sverigemodellen. Avsikten var att styra upp en allt oregerligare nyetablering av mc-klubbar i Stockholmsområdet. Modellen utgjorde och utgör således ett effektivt instrument att sortera bort oseriösa klubbar som ville bli en del av gemenskapen utav fel orsaker. Modellen hade också som uppgift att reglera copyright- frågor för att därigenom stämma i bäcken och förebygga eventuella konflikter. Det intressanta i sammanhanget var att Hells Angels var den klubb som var motståndare till införandet av denna modell, alltså samma klubb som Polismyndigheterna såväl som Lasse Wierup påstår styr hela modellen!?? Ett faktum som påvisar såväl Polisväsendets som Wierups direkt bristande kunskap i ämnet!

Då modellen visade sig framgångsrik lades cirka ett halvår senare ett förslag fram till Sverigemötet att modellen skulle gälla hela Sverige. På Sverigemötet har alla deltagande klubbar en röst, och en majoritet av klubbarna röstade för förslaget som därigenom antogs att gälla såsom etableringsmodell för hela Sverige, därav också namnet Sverigemodellen. På mötet deltog såväl Hells Angels som Bandidos varför envar kan förstå att modellen vare sig är initierad, beslutad eller styrd av Hells Angels. Vad mera är att i flera regioner finns inga så kallade stödklubbar eller supportklubbar till Hells Angels vilket ytterligare bevisar polisens uppenbara lögner i ämnet.

Sverigemodellen är en demokratisk modell som består av cirka 300 självständiga klubbar. Möten förekommer på flera platser inom Sverige och gemensamt inom mötesformerna är att varje deltagande klubb äger en röst. Hells Angels-avdelningar utgör mindre än 5 % av medlemsklubbarna och då röstningsreglerna är som ovan relaterade så säger det sig själv att det i en demokratisk förening är en direkt omöjlighet för en minoritet med omkring 5 % av rösterna att styra resterande 95 %.

Allt tal om att klubbar igenom att medverka i Sverigemodellen därmed skulle stödja Hells Angels MC är således fria fantasier tagna direkt ur luften som saknar all form av substans och som enbart har för avsikt att smutskasta och demonisera såväl en enskild klubb som alla övriga medverkande klubbar och deras enskilda medlemmar.

Forsknings- och expertstöd för Sverigemodellens funktion som sorterings- och konfliktverktyg

Filosofie doktor, bikerforskaren Stig Grundvall, som doktorerade på bikerkulturen, bekräftar ovanstående klargörande i avhandlingen Vagabond MC– gemensamhet, manlighet och marginalitet.

På sidan 87: Det är först på senare tid som nationsövergripande samarbetsorgan har uppstått. I led med detta har Sverigemodellen vuxit fram, där man centralt har gjort upp regler för vad som skall gälla för en bikerklubb. I modellen finns regler för bl.a. antalet medlemmar och motorcyklar i en klubb. Där finns riktlinjer för klubbhus. Man tar upp frågor om lämpliga klubbnamn. I ett råd tar man upp märkestvister. Det kan gälla färger i ryggmärket. Även lämpliga symboler i märket tas upp till diskussion. Innan Sverigemodellen slog igenom gällde principen om självsanering. Det innebar att oseriösa klubbar nonchalerades. De fick inga inbjudningar och deras egna tillställningar bojkottades. Dessa klubbar dog oftast ut av sig själva.

Sidan 172: Samarbetsorgan och upprättandet av gemensamma förhållningsregler förebygger och sätter, till viss del, de mera provokativa formerna av anseendekonflikter ur spel och är ett försök till en fredlig samexistens.

Forsknings- och expertstöd för GBK:s funktion som sorterings- och konfliktverktyg

Ett annat lokalt samarbetsorgan utgör Göteborgs Bikerkultur, förkortat GBK.

Bikerdoktorn Stig Grundvall följde under sin fleråriga forskningsperiod intimt klubben Vagabonds MC:s (fingerat namn) väg in i bikervärlden, hela perioden från kamratförening ändå fram till att klubben blev godkänd och fick bära ryggmärken.

Vi citerar de bitarna ur doktorsavhandlingen Vagabond MC som behandlar just en klubbs väg fram till ryggmärken.

Sidan 65: 1996 startade GBK, Göteborgs Biker Kultur. Det är en sammanslutning där ett tiotal av stadens klubbar träffas och diskuterar samverkan och bidrar med information till klubbarna. GBK kan ses som en fortsättning på MC-sam bortsett från att det inte finns någon inblandning från kommunen. GBK har kommit att bli betydelsefull för registrering av nya klubbar, utvecklandet av inträdesregler, verksamhets-föreskrifter, lösandet av konflikter samt förhindrandet av ryktesspridning. Representanter för de olika klubbarna träffas cirka en gång i månaden. GBK är också ett led i den ”inomkulturella” sanering som blivit mer markant under senare år, där man har satt upp regler för bikerklubbarnas verksamhet.

Sidan 76: De fick sedan besked om att för att överhuvudtaget få bära ryggmärken krävs det minst fem medlemmar och minst fem motorcyklar. När det var uppnått kunde de efter mötesbeslut få möjlighet att bära ”frontpatch”, klubbens märke på framsidan av västen. Därefter väntade en prövotid på ett par år då klubben fick chans att kvalificera sig som bikerklubb. Viktiga milstolpar på vägen var att skaffa klubbhus, vara ute och köra motorcykel, göra sig bekant med andra klubbar och ordna fester eller andra arrangemang. Efter prövotiden var det upp till GBK om klubben skulle bli accepterad.

Sidan 148: En klubb hade fått i uppgift att bli fadderklubb och hjälpa till att slussa in Vagabond MC i bikermiljön… Erbjudandet gällde ömsesidigt stöd, åka tillsammans på träffar eller information om hur man hanterar hang-arounds, supportrar, klubbmärken o.dyl. Det handlade om att skapa en förtrogenhet med vad som är brukligt och praktiskt inom kulturen. Fadderklubben skulle inte lägga sig i klubbens angelägenheter, men däremot bistå i sakförhållanden som gäller bikermiljön i stort. ”Vi kan lika gärna kalla det kontaktklubb om ni hellre vill det”, förklarade en av representanterna. Sidan 83: Kontaktklubben blev ett stöd i den fortsatta utvecklingen och de kommande månaderna fram till beskedet om ryggmärken flöt fram. Kontaktklubben fanns hela tiden till hands med förklaringar och stöd och relationerna var öppna och otvungna.

Sidan 84: Tre månader senare dyker ett par representanter för GBK upp och tillkännager att Vagabond MC är accepterade som fullvärdig ryggmärkesklubb. Detta sker cirka två år efter den nyårsfest där de tillkännagivit att de bildat en bikerklubb. När jag kom in i lokalen fanns fortfarande representanterna kvar och runt bordet satt sex stolta medlemmar och en prospect. Klubbens medlemmar var accepterade i bikervärlden och fick från och med den tidpunkten bära skinnvästar med klubbens namn, logo och hemvist på ryggen… Lärlingstiden var över. Nu var man en bikerklubb med ett visitkort på ryggen.

Stig Grundvalls avhandling: Vagabond MC- gemenskap, manlighet och marginalitet