Kriminaliseringsprocessen av bikers byggdes upp genom att bikers skildrades som “de andra” – de avvikande och främmande!

Annons2.PDF

Bakgrund

Brottsförebyggande Rådets (BRÅ) rapport 2002:7, Organiserad brottslighet – lösa maskor eller fasta nätverk innehåller att mycket intressant specialkapitel som endast behandlar mc-klubbar. Kapitlet är författat av Sverker Jönsson, dr och universitetslektor vid Juridiska Institutionen i Lund.

Vi ger nedan en kortfattad beskrivning om hur staten utser en fiende till staten i tider av otrygghet för att mobilisera medborgarna i en gemensam kamp mot “de andra” som måste utmålas som en avvikande och främmande grupp för att kunna demoniseras. Därefter beskrivs just hur bikern demoniserats genom en så kallad social kategorisering där de alla tillskrivits en viss typindivids egenskaper.

Staten utser en gemensam fiende som beskrivs som “de andra”

Jönsson resonerar utefter (Alison Young) det faktum att när allmänheten inte känner sig trygg och säker finner staten en ny strategi för att motivera sitt våldsmonopol igenom att mobilisera medborgarna i en gemensam kamp mot brottsligheten för att staten vill ge sken av handlingskraft.

Strategin kräver att en motståndare utses – fienden – som beskrivs som “de andra”, ett hot som kommer utifrån och som förutsätter en bild av en demoniserad, avvikande och främmande brottsling. En bild av att en viss grupp inte bara är “de andra” utan framförallt olik oss andra.

Social kategori

En social kategori avser en mängd människor vars omfattning och karakteristiska bestäms av den som definierar kategorin. Sociala kategorier är därmed ett klassificerande kollektivbegrepp som förmedlar en beskrivning av typindivider. En individ som bedöms enligt detta mönster och visas tillhöra en viss kategori kommer att tillskrivas typindividens egenskaper.

Historiskt sett har sociala kategorier fått till följd att vissa människors livsstil betraktas som normal respektive avvikande. En social kategorisering kan därmed medföra att en grupp beskrivs som ett samhällsproblem.

Tattarna, vars livsstil inte lät sig inordnas i det moderna samhället, användes i folkhemsbygget som ett exempel på vad som inte kunde accepteras.

Bikers som social kategori

Sidan 42: I likhet med tattarna beskrivs mc-klubbarna av det offentliga samhällets institutioner bland annat genom de yttre attributen och utseendet: kläder, utsmyckningar, tatueringar etc; genom andra människors och myndigheters rädsla för repressalier: direkta eller indirekta hot; genom en stark lojalitet och slutenhet mellan gruppmedlemmarna som försvårar insyn: man tjallar inte på varandra, man har egna distrikt, egna normer och egen rekrytering.

Vid ett tillfälle misshandlar yy en annan person. Detta beskrivs då som ett brott som begåtts av en klubbmedlem i xx. Utgångspunkten är med andra ord att mc-gäng och brottslighet bör sammanföras vid kriminalvetenskapliga analyser. Denna utgångspunkt innehåller alltså den symboliska påföljden att en för brott dömd eller misstänkt individ tillskrivs en viss grupptillhörighet, att personen i fråga kategoriseras utifrån vem vederbörande är, och inte utifrån av vad han har gjort. Annorlunda uttryckt: medlemmen i en mc-klubb är inte farlig på grund av sitt brott, utan brottet visar hur farlig han är.

Man definierar alltså mc-klubbar som en social kategori. För individuella medlemmar i mc-klubbar innebär detta att de tillskrivs vissa typiska egenskaper. En av dessa anses vara en benägenhet att begå brott. Vidare medför kategoriseringen att ett eventuellt dokumenterat brott som begås av en individuell medlem i en mc-klubb kommer att beskrivas i termer av individens grupptillhörighet.

Genom en social kategori sker en kollektiv klassificering av individer som reducerar dem till medlemmar i en mc-klubb. När en av dessa individer begår brott beskrivs följaktligen denna brottslighet som brott av en medlem i en mc-klubb. Detta innebär i sin tur att kriterierna för kategoriseringen tycks vara riktiga. Tillsammans med den växelverkan som finns mellan kategoriseringen och de kategoriserades självbild och identitet får denna process en tydlig självuppfyllande karaktär. Ansatsen förutsätter det som ska bevisas: utifrån en viss kategorisering av brottsligheten kommer brottsligheten att kategoriseras på ett visst sätt.

Sidan 43: I stället för tattarna (de är inte längre en möjlig fiende) utnyttjas i dag andra ”förbrytarorganisationer” för att motivera kampen mot brottsligheten och legitimera det statliga våldsmonopolet. Det normativa elementet i den sociala kategoriseringen, det vill säga den symboliska påföljden i form av grupptillhörighet och den materiella påföljd som det innebär att bli föremål för polisens och andra myndigheters prioriteringar, erbjuder för samhället en känsla av resultat. Som Garland och Young visar är emellertid en sådan kriminalpolitik förknippad med vissa problem. I ett straffrättsligt perspektiv är det särskilt problematiskt om den som döms eller misstänks för ett brott inte bara klandras för sin gärning utan också stigmatiseras av samhället på grund av sin livsstil.

Paybacks kommentar

Kriminaliseringen av mc-klubbar har skett genom att bikers och bikerklubbar demoniserats igenom att en lämplig fiende utvalts som fungerar väl då de har tydliga attribut, gruppen har stor slutenhet och solidaritet, egna normer och regler vilket gör att gruppen fungerar väl som “de andra”, olika de övriga i samhället. Ett främmande och avvikande element som därvid är effektiva att använda och utmåla som fienden.

För att kunna upprätthålla demoniseringen tillgrips en form av växelverkande cirkelresonemang. När en enskild medlem begår brott skildras brottet som klubbens brottslighet.  Vidare utpekas en enskild medlem som brottsbenägen och kriminell för att den klubb han är medlem i har skildrats som en kriminell organisation, för att i sin tur medlemmarnas brott tillskrivits klubben.

Medlemmen kategoriseras och beskrivs således utifrån vem han är (klubbmedlem) och inte utifrån de brott han begått. Å klubbarna blir kriminella organisationer på grund av att de brott som medlemmar begår-  alla belastar klubben!

Här i rapporten återfinns således tekniken och processen för att kriminalisera både klubbarna och de enskilda medlemmarna utifrån att bikers utvalts som en sorts god fiende som tjänar ett syfte – att medborgare, media och myndigheter kan dra åt samma håll och arbeta mot en gemensam fiende. En fiende som utgör ett påhittat hot men där staten visar handlingskraft när de motverkar bikermonstret!

Brå-rapport 2002:7, Organiserad brottslighet – lösa maskor eller fasta nätverk