• Hemsida
  • >
  • Payback Sverige
  • >
  • Förödande forskningsrapport fastslår att polisen ställer sig över lagen samt struntar i såväl grundlagen som sekretesslagen!

Förödande forskningsrapport fastslår att polisen ställer sig över lagen samt struntar i såväl grundlagen som sekretesslagen!

Bakgrund

Stefan Holgersson har en doktorsexamen och är vidare polis och lektor vid Linköpings Universitet. Holgersson forskar också speciellt kring polisverksamheten.

Under 2018 gav Holgersson ut en mycket intressant forskningsrapport med namnet Ursäkta, vi är faktiskt polisen och vi står över lagen! 

Rapportens övergripande slutsatser!

Vi börjar direkt med att titta på vad Holgersson skriver i sammanfattningen på sidan 4 kring rapportens slutsatser:
Av rapporten framgår att det inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m.

Polismyndigheten har ett stort fokus på att marknadsföra sitt eget varumärke. Det har medfört att grundläggande principer i regeringsformen hamnat i skymundan, såsom vikten av att iaktta opartiskhet och saklighet. En ovilja att lämna ut innehållet i allmänna handlingar som riskerar att påverka polisens varumärke negativt kan ses som en följd av detta och leder inte bara till att offentlighetsprincipen sätts ur spel. Det får också indirekt en negativ inverkan på möjligheterna att svensk polis utvecklas på ett önskvärt sätt genom att polisen vidtar skenaktiviteter.

De problem som tas upp är i sig viktiga att komma tillrätta med eftersom det är vitalt för en  rättsvårdande myndighet att följa lagar och regler. I synnerhet gäller det för en myndighet i vars verksamhet det ingår att använda tvångsmedel och utöva fysiskt våld mot medborgare.

Paybacks slutsatser med stöd i nedanstående löptext!

I rapporten fastslås och/eller framkommer en rad av de saker som Payback hela tiden hävdat kring polisens verksamhet och arbetsmetoder. Vi listar här nedan de viktigaste slutsatser som går att dra i rapporten och som har stöd längre ner och ovan i citerad löptext.

– Polisen är ointresserad av att behöva rätta sig efter lagar och regler
– Polisen är ointresserad av att följa grundlagens krav på saklighet och opartiskhet i yttranden såväl som i handling. Flera forskningsstudier har visat att så är fallet.
– Polisen har upprepade gånger i vapenlicenssammanhang agerat som man står över lagar och regler
– Polisen sätter sig över lagar och hänvisar till regler som de hittar på själva
– Polisen anser sig ha rätt att överpröva lagar och regler och handla efter eget godtycke
– Polisen har en syn på offentlighetsprincipen  vare sig är förenlig med grundlagen eller olika yttranden från JO
– Polismyndigheten hänvisar till sekretessbestämmelser som skäl för att slippa svara på frågor som är pinsamma och jobbiga att hantera
– Polismyndigheten hänvisade till sekretess, ändrar sina versioner under granskning och tar till förklaringar som sedan ändras igen när de avslöjades. Detta förfaringssätt har forskning pekat på förekommer när polisen utsätts för kritik
– Polisen påstår saker utan att kunna styrka påståendena
– Polismyndigheten svarar inte på vissa frågor. För andra frågor dröjer man länge med svaret och när journalister väl får svar är det inte ett svar på frågan
– Det tar mellan fem dagar och nio månader att få ut offentliga handlingar från polisen. Rapportförfattaren hade docj efter 1/2 år ännu inte fått ut begärda handlingar…
– 10 % av alla begäran om handlingar får vingar och försvinner spårlöst
– Polisen påstår sig vara intresserad av fakta- och forskning men vill ändå inte ha en dialog med polisforskaren. Han har inte heller blivit inbjuden till den nationella ledningen att presentera resultatet av forskningen och det är 13 år sedan han höll föredrag senast för Stockholmspolisen kring sin forskning
– Polisen är ofta både förmedlare och tolkare av information de lämnar.Journalister och  politiker hanterar många gånger uttalanden från polischefer och presstalesmän som om det vore objektiva uttalanden av tjänstemän på en myndighet. Under rådande omständigheter bör yttrande och information från Polismyndigheten betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information.
– Polisen ljuger och förvanskar sanningen för att skönmåla verksamheten (Sidan 64)
– Polisen bryter mot lagen i den operativa verksamheten och för ut missvisande och felaktiga bilder av vad som hänt eller hur något fungerar
– Polisen har 190 anställda på kommunikationsavdelningen + mer än 100 facebookkonton samt ett stort antal twitterkonton. Samtidigt har vissa geografiskt stora områden bara en polispatrull och har heller inte råd med heltidsanställda dialogpoliser i vissa regioner…

Polisen är ointresserad av att följa grundlagen och att iaktta saklighet och opartiskhet

Sidan 8: Under de dryga tjugo år som rapportförfattaren har bedrivit forskning på polisen har han kontinuerligt kommit i kontakt med en inställning inom polisen att det inte är så viktigt att följa lagar och regler. Inte ens när det rör sig om grundlagar. Det har bl.a. handlat om att befattningshavare i Polismyndigheten inte har agerat i enlighet med regeringsformens krav att den offentliga makten ska utövas under lagarna (RF, 1 kap, §1) och även att befattningshavare bortsett från kravet att en förvaltningsmyndighet ska iaktta saklighet och opartiskhet (RF, 1 kap, §9).

Sidan 8: Strukturella problem som bottnar i vissa höga chefers sätt att förhålla sig till lagar och regler har dock inte förändrats på något nämnvärt sätt i och med att det i stor utsträckning är samma personer som ingår i den nya myndighetens högsta hierarki. Dessutom har det tillkommit personer på nyckelpositioner inom myndigheten som helt saknar eller har en bristfällig juridisk skolning. Det har förvärrat situationen.

Sidan 8: För att tydliggöra att det fenomen som beskrivs i rapporten inte rör sig om enstaka olyckliga omständig-heter och misstag utan om ett strukturellt problem… att representanter för Polismyndigheten genom yttranden och andra handlingar ger uttryck för att inte känna sig tvingade att följa gällande lagar och regler, utan anser sig ha rätt att överpröva dessa och handla efter eget godtycke.

Låga värden på begåvningstester men sökandena fick ändå chefstjänster

Sidan 9: Genom kontakter inom polisen fick rapportförfattaren information om att vissa höga chefer hade fått mycket låga värden på begåvningstest och personlighetstest. Trots det fick de tjänster de sökte,

Polisen sätter sig över lagar och regler när det gäller vapenlicenshantering

Sidan 25: ”Polismyndigheten har misskött vapenlicenshanteringen och många gånger agerat som om man stått över lagar och regler. […] För skyttar och jägare är rättstillämpningen svår att förstå. Frustrationen kokar och jag förstår varför”(Tuvesson, 2016). Polisen som skrev debattinlägget menade att det rör sig om ett systemfel där tjänstemän inom polisen sätter sig över gällande lagar och bland annat hänvisar till regler som de hittat på själva.

Polisen använder sekretesslagstiftningen till att slippa svara på frågor

Sidan 39: Ett kort formellt svar från Polismyndigheten som tagit två veckor att formulera och som språkligt har fler brister, i kombination med att Polismyndigheten aldrig skickade några av de begärda handlingarna, skulle kunna vara ett enskilt misstag. Det finns dock en gräns för hur frekventa misstag och olyckliga omständigheter kan vara för att de inte istället ska bottna i något annat. Både den interaktion rapportförfattaren har haft med Polismyndigheten i samband med begäran att ta del av allmänna handlingar och utifrån mejlkonversation mellan Näthatgranskaren och Polismyndigheten som studerades i en forskningsstudie, utkristalliserade sig en inställning till offentlighetsprincipen som inte är förenlig vare sig med grundlagen eller olika yttranden från Justitieombudsmannen. Ett exempel som tydliggör detta är den ståndpunkt en chef i Polismyndigheten uttryckte i ett mejl. Näthatgranskaren hade begärt ut allmänna handlingar och skickat flera påminnelser där Polismyndigheten påmints om att handlingar ska lämnas ut skyndsamt.

Polischefen svarade att: ”Skyndsamhet är ett subjektivt begrepp inom polisen […]. Bara att avvakta handlingar/beslut. Nu går vi mot juletider och flera på gruppen ska på lite välförtjänt vila så även jag. N46 är åter 5 februari och är den närmsta kontakten” (mejl, 2017-12-13) (Enligt flera beslut från JO ska en allmän handling utlämnas inom ett dygn).

Sidan 46: I det aktuella fallet pekade journalisten på att Polismyndigheten hade ändrat sin version flera gånger när det visade sig att media hade mer information om ärendet än de från början presenterade. Ett annat förhållande som journalisten menade blev tydligt är att tjänstemän inom Polismyndigheten hänvisar till sekretessbestämmelser som skäl för att slippa svara på frågor som är pinsamma och jobbiga att hantera. 

Polisen ändrar sina versioner om händelser och påstår saker som motbevisas!

Journalisten uttryckte i reportaget att Polismyndigheten hänvisade till sekretess, ändrade sina versioner under granskning och tog till förklaringar som sedan ändrades när de avslöjades. Detta förfaringssätt har forskning pekat på förekommer när polisen utsätts för kritik (se Holgersson, 2014).

Sidan 47: Om kammarrätten enbart hade förlitat sig på de påståenden som Polismyndigheten framfört hade utfallet blivit ett helt annat. Polismyndigheten påstod saker utan att styrka sina påståenden. Kammarrätten fann dock att Polismyndighetens utsagor motsades av dokumentation som den klagande lämnat in... märktes direkt att ämnet var känsligt, berättade journalisten. Det kom till uttryck på olika sätt. Polismyndigheten svarade inte på vissa frågor. För andra frågor dröjde man länge med svaret och när journalisterna väl fick ett svar var det inte ett svar på frågan. 

Sidan 49: I Polismyndighetens handbok för offentlighet och sekretess beskrivs skyndsamhet som: ”Detta innebär att besked i en utlämnandefråga normalt bör kunna lämnas samma dag som begäran gjorts. Någon eller några dagars fördröjning kan dock godtas om det är nödvändigt för att ta ställning till om utlämnande får ske” (Polismyndigheten, 2016; sidan 19).

Dokument som ska utlämnas inom ett dygn tar mellan 5 dagar och nio månader att nå person som begärt handlingen!

Internrevisionens bedömning var att handläggningstiden överlag inte levde upp till de krav som finns utan var för lång. Utifrån stickproven framgick att det kunde ta mellan fem dagar och upp till nio månader innan utlämnande hade skett… Ett problem som framkom vid internrevisionens studie var att tio procent av de ärenden internrevisionen efterfrågade inte kunde återfinnas (16 av 162 ärenden).

Sidan 50: Det går att dra paralleller till mantrat ”ett bättre än förra året” som innebar att en hög chef skickade signaler till personalen att skriva minst ett ordningsföreläggande mer än förra året, redovisa minst en utredning mer jämfört med året innan etc. Det går då att visa upp ”gröna siffror” som pekar på att Polismyndigheten är på väg åt rätt håll istället för att det definieras vad som är en rimlig nivå och att det vidtas viktiga kvalitativa utvecklingsåtgärder.

Rapportförfattaren har väntat 1 1/2 år på att få ta del av handling!???

Sidan 52: Begäran resulterade i att Polismyndigheten omgående skickade ett mejl om att de tagit emot begäran, men ingenting annat hände. Efter tre veckor hade Polismyndigheten fortfarande inte lämnat någon information om den inskickade begäran… Veckorna gick. Ingenting hände. I början av juli 2018, drygt ett och ett halvt år senare, hade rapportförfattaren fortfarande inte fått någon respons på de begäranden om att ta del av de allmänna handlingar som beskrivs ovan.

Polisen skickar märkliga signaler när de ej själva följer lagar och regler!

Sidan 54: Polismyndigheten är en rättsvårdande myndighet som ska utreda händelser där det finns misstankar om att personer gjort sig skyldiga till brott. Det skickas därför konstiga signaler när personal inom Polismyndigheten inte själva följer lagar och regler. Dessutom är Polismyndigheten en myndighet i vars verksamhet det ingår att använda tvångsmedel och utöva fysiskt våld mot medborgare. Det är därför extra betydelsefullt att det inom en sådan myndighet anses viktigt att följa lagar och regler

Om polisen ansåg forskning värdefull skulle de också bjuda in och föra dialog med polisforskaren!

Sidan 56:Om Polismyndighetens påstående stämde att de såg forskning som värdefull hade det då inte varit rimligt att föra en dialog med rapportförfattaren och intressera sig för den just beskrivna rapporten och även för rapportförfattarens andra slutförda eller pågående forskningsstudier? Det kan nämnas att rapportförfattaren aldrig blivit inbjuden till ledningsgrupp på nationell nivå i den nya Polismyndigheten för att presentera forskningsresultat och att det är 13 år sedan rapportförfattaren senast presenterade en forskningsstudie för Stockholmspolisens ledningsgrupp.

Polisen både förmedlar och tolkar informationen de lämnar till journalister! Men polisens uppgifter ska ses en partsinlaga och inte som objektiv och saklig information!

Sidan 59-60: Palm och Skogersson analyserade att antal tidningsartiklar i en forskningsstudie och kom fram
till att polisen många gånger både är förmedlare och tolkare av den information de lämnar, vilket gör att polisen får en stark position (Palm och Skogersson, 2008). Journalister och andra aktörer såsom politiker hanterar många gånger uttalanden från polischefer och presstalesmän som om det vore objektiva uttalanden av tjänstemän på en myndighet. Man kan ha förståelse för att dessa aktörer har en sådan förhoppning, men under rådande omständigheter bör yttrande och information från Polismyndigheten betraktas som en partsinlaga – inte som objektiv och saklig information.

Sidan 60: I regeringsformen står det att myndigheter ska vara objektiva och sakliga. Flera forskningsstudier har pekat på att så inte har varit fallet för bilder som Polismyndigheten har förmedlat av sin verksamhet (se t.ex. Holgersson, 2013; Rostami m.fl. 2013; Rennström, 2013; Holgersson, 2018). För en rättsvårdande myndighet är det särskilt allvarligt när objektiviteten och sakligheten kan ifrågasättas.

Polisen ljuger avsiktligt och justerar informationen utefter vad som framkommer!

Sidan 64: Journalisten beskrev också att hon hittat mallen för Polismyndighetens agerande i en åtta år gammal DN-artikel. I denna artikel fick dåvarande rikspolischefen en fråga hur det kunde komma sig att polisen i Yorkshire löste sju gånger fler inbrott och nio gånger fler bilstölder än polisen i Stockholm. Förklaringen som lämnades var att Storbritannien har en annan lagstiftning angående registrering av DNA-profiler.

Han möttes då av invändningen att polisen i Sverige har halverat sin uppklarningsprocent 
sedan 1995 trots att budgeten ökat med 30 procent och att det inte har något att göra med DNA. Förklaringen från rikspolischefen var då att en ”rent matematisk förklaring kan vara att antalet anmälningar ökat väldigt mycket”. Han konfronterades då med det faktum att anmälningarna inte har ökat, utan att de snarare hade minskat. Han svarade då att han inte i detalj kunde förklara varför det var som det var.

Polisen bryter mot lagen i den operativa verksamheten!

Sidan 66-67: Jag blir skrämd när det finns tjänstemän inom Polismyndigheten som inte säger ”stopp så här kan vi inte göra” och gör saker som bryter mot lag i den operativa verksamheten, eller inte ser det som viktigt att följa regeringsformens krav att en myndighet ska vara objektiv och saklig, och istället för ut missvisande och felaktiga bilder av vad som hänt eller hur något fungerar. Det krävs en kulturförändring inom Polismyndigheten där tjänstemannaansvaret utvecklas. (Intervju med person J, 2018-05-30)

Försköning av verksamhet och positivt Twittrande viktigare än brottsbekämpning för polisen!

Sidan 72: Polismyndigheten har numera 190 anställda på sin kommunikationsavdelning varav 123 av dem är fördelade på de olika polisregionerna. Det finns 16 olika funktioner på kommunikations-avdelningen (mejl, 2018-03-13). Ett stort antal ytterligare personer inom polisen ägnar sig åt extern kommunikation på sociala medier. Polismyndigheten har mer än hundra Facebookkonton och också ett stort antal Twitterkonton.

Sidan 73: Hur kan det komma sig att Polismyndigheten anser sig ha råd att ha 190 anställda på polisens kommunikationsavdelning när man samtidigt, med hänvisning till bristande resurser, exempelvis bemannar vissa stora geografiska områden med bara en polispatrull, inte har råd att ha några heltidsanställda dialogpoliser i vissa regioner eller inte avdelar två personer inom polisen att arbeta med att skanna av nätet efter hatbrott? Det finns en mängd operativa funktioner där det saknas resurser att anställa personal.

Poliserna blir fler och fler som inte gör något!

Sidan 73: ”Vi blir fler och fler som inte producerar något. Till dem räknar jag mig själv. Det är utredning och utryckning som är det viktiga. Resten är ’lull-lull. Det vi gör nu inom polisen är att vi gör tvärt om och satsar på ’lull-lull’. De nationella avdelningarna har vuxit mycket. Man kan inte säga att vi kommit närmare medborgarna.” (intervju person D, 2018-03-12)

Föreslagna förändringar inom polisverksamheten

Sidan 75: Den övergripande kommunikationsstrategin behöver förändras, bland annat för att polisen ska kunna bli en lärande organisation. Polisen måste både internt och externt sträva efter att redovisa förhållanden på ett rättvisande sätt. Att ändra denna strategi riskerar dock att få liten effekt om centrala befattningshavare är inriktade på att skönmåla verksamheten.

Polisrapporten

[the_ad_placement id=”after-content”]

  • facebook
  • googleplus
  • twitter
  • linkedin