Michael Lundh är före detta polis. Han var polis i 26 år och anställd i den ökända polispiketen vid Norrmalmspolisen fram till 2005 då han avslutade sin karriär inom polisen. Han har därefter arbetet inom styrelsen för organisationen Expo samt utmärkt sig som föreläsare.
Lundh skrev i samband med sin avgång som polis en uppmärksammad artikel på DN om poliskulturen som väckte stor uppmärksamhet vid tillfället och som innehåller många sanningar som än idag polisen som sådan aldrig erkänt eller tillstår.
Vi väljer att citera valda bitar för att som vanligt länka till artikeln. Här finns många igenkännande citat berörande behandlingar, synsätt och poliskultur som bikers har fått erfara. Ett mycket viktigt citat är också det fetstilsmarkerande där Lundh påtalar det vi bikers redan vet: Att poliser skyddar varandra och ljuger systematiskt både i rapporter samt i domstol!
Valda citat ur Michael Lundhs artikel
”Vi betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld. Jag var förblindad av grupptrycket och av den brutala poliskultur jag skolades in i.”
Under sina första nio tjänsteår blev Michael Lundh anmäld för övervåld, kränkningar eller tjänstefel tolv gånger. Men han åkte aldrig dit.
– Jag borde ha blivit anmäld flera hundra gånger. Jag gjorde mig skyldig till misshandel, olaga frihetsberövande och osant intygande gång på gång. Det var så jag och många andra inom Norrmalmspolisen jobbade. Om vi hade blivit dömda för alla övergrepp – då hade vi fått sitta i fängelse i många år!
de praktiska övningarna leddes av instruktörer från Norrmalmspolisen, och de talade nedlåtande om ”buset”, kallade oss ”kungens pojkar” och lät oss förstå att vi stod över andra i samhället. En av dem sade åt oss att vända på batongen, för på så vis skulle vi få bättre effekt mot buset,
som godkänd polis blev han faktiskt värvad just till piketen på Norrmalm. Han kom att tillhöra B-turen,
ett arbetslag som var beryktat för sin hårdhet och sin machoanda. Många byggde muskler på fritiden, och de kvinnliga kollegerna kallades attrapper.
Under ett av sina första arbetspass på Sergels torg blev han förevisad det så kallade avvisiteringsrummet vid T-Centralen Norra. Där hade en man nyligen fått mjälten spräckt i närkontakt med polisen; det var där man ”spöade buset”, enligt den polisjargong som nu kom att tillhöra Michael Lundhs vardag.
En av kollegerna erbjöd sig att demonstrera hur ett ”trumsolo” gick till.
– Han hämtade en narkoman som stod och hängde i biljetthallen och tog in honom för kroppsvisitation. Mannen fick klä av sig och sära på sina skinkor för att visa att han inte hade ”stoppat upp något där”. Sedan började kollegan slå honom på hans mjukdelar med batongen, och han slog hårt. ”Det här är ett trumsolo!” sade han.
Michael Lundh föll in i mönstret. Han började visitera människor utan att ha stöd för detta i lagen, och han var hårdhänt.
– Jag blev snabbt både cynisk och avtrubbad. Jag skolades in i ett föraktfullt och våldsamt beteende, och det skedde med chefernas tysta stöd.
Vi tog oss rätt att på egen hand straffa dem vi uppfattade som kriminella. Vi utgick bara från att de var skyldiga och verkställde straffet direkt. De var sopor som skulle rensas bort från samhällskroppen, och vi var renhållningsarbetarna.
Den ”buse” som inte genast lydde och var underdånig blev utsatt för ”polisiering”:
– Vi tog vi in honom i bussen eller avvisiteringsrummet, och där stressade vi honom med kränkande förolämpningar så att han skulle bli förbannad. Ibland gav man killen ett snabbt knytnävsslag i mellangärdet eller slog honom med batongen på mjukdelarna. Även om han inte var märkbart berusad kunde vi sy in honom över natten för fylla. Och när vi kom till arresten klädde vi av honom, ofta utan lagstöd, bara för att förnedra honom. Vi hittade alltid något svepskäl.
Att anmäla en kollega för övervåld eller kränkningar – det var fullständigt otänkbart.
– Vi lärde oss snabbt konsten att skriva oss fria, berättar Michael Lundh. Vi anpassade alltså våra rapporter efter vad lagarna krävde. Sanningen var mindre viktig. Om någon blev anmäld, då snackade vi ihop oss och lade fram en samstämmig men falsk historia. Jag – och många med mig – ljög inför internutredarna och vittnade falskt inför domstolen. Det var rutin.
I måndags lämnade han in sin avskedsansökan. Den dåliga poliskultur som han skolades in i – den finns kvar, hävdar han:
– Närpolisreformen har kapsejsat. Allt färre poliser jobbar i nära kontakt med folket, allt fler gömmer sig i sina bilar och i sina militariserade uniformer. Jag hoppas och tror att polisvåldet har minskat. Men många av de hårdingar jag jobbade med är ju chefer nu. De anger tonen för de nya polisaspiranterna.
Michael Lundhs hemsida: http://www.michaellundh.se/
