Antropolog och doktor om hur media medvetet ljuger för att skruva verkligheten när det gäller bikers!

 


Bakgrund

Carl-Johan Carpentier, antropolog, författare, filosofie doktor samt journalist, medverkar i antologin Olja, krom och manlig gemenskap med artikeln ”Att skruva en verklighet -om bikerkulturen i medierna”, sidan 183-197.

Payback har genomgått artikeln för att kunna publicera Carpentier kommit fram till angående medias rapportering kring bikers och bikerklubbar.

Alllmänjournalistisk programförklaring samt ett allmänt medialt betyg

Carpentier spaltar på sidan 183 och 184 två korta stycken med regler för god allmänjournalistisk verksamhet som borde vara självklara men som tyvärr inte är så:

Sidan 183: Den här texten handlar om den bild som media förmedlar av de så kallade mc-gängen. Men en sådan granskning tarvar först en allmän genomgång av media och saklighet. Ett uppror i Albanien eller ett tillslag mot en mc-klubb bör speglas med samma noggrannhet. Och respekt för fakta. Den gode journalisten bör därför vara något av en allvetare. Som när den egna kunskapen inte räcker vet att få fram och värdera information. Det är min utgångspunkt.

Sidan 184: Som skribent hyllar jag korrekthet. Lögn accepteras inte, och slarv vittnar blott om yrkesmässig undermålighet.

Sidan 186: Bilden av bikers i media speglar journalistiken i allmänhet. Man rör vid en kärna av sanning men förmår aldrig, eller sällan, ge en täckande och saklig bild. Möjligtvis vill man inte heller. Eftersom myten ska odlas och sälja lösnummer.

Uppenbara och utstuderade lögner om bikers!

Fall 1: Om polistillslaget som aldrig ägde rum

Sidan 187: Carpentier redogör här för en fest en lokal fristående klubb arrangerade: En av ortens journalister fanns på plats hela kvällen, roade sig med de andra och drack systembolagspilsner. Det var för övrigt en mycket lugn och städad tillställning. Den 29 april kunde man i Ystads Allehanda njuta av den femspaltiga rubriken POLISEN SLOG TILL MOT MC-KLUBB. Den efterföljande artikeln var signerad av den journalist som deltagit i festen. Någon sanning i denna rubrik fanns överhuvudtaget inte. Den var falsk från första till sista bokstav.

Carpentier redogör därefter för att två klubbmedlemmar tillskriver Ystads Allehandas chefredaktör vid två tillfällen och ber om ett beriktigande. Ett år senare har fortfarande inget svar erhållits; än mindre det begärda beriktigandet. När det stod klart att Ystads Allehandas chefredaktör föredrog att tiga vände sig klubben till Pressens Opinionsnämnd, eftersom tidningen publicerat oriktiga uppgifter.

Den 23 maj 1996 fattade Pär-Arne Jigenius sitt svar (Dnr 173/96). Här finns bland annat följande två formuleringar: Enligt min bedömning är rubriken något missvisande; följt av: Denna underlåtenhet från tidningens sida faller emellertid utanför den pressetiska bedömningen… Slutsatserna är symptomatiska. Att förvägra genmälesrätt i form av ett beriktigande strider enligt PO ej mot svensk pressetik. Dessutom är det tydligen helt ok att skriva lögner om bikers

Fall 2: När Janne Josefsson blåljög i direktsänd TV!

Carpentier fortsätter, på sidan 188, skildrandet av medias lögner med att ta upp Janne Josefsson, rikskänd reporter och hans reportage kring Hells Angels MC i Kvällsöppet 1995-02-14: Ty trots att han varit på platsen visste han att berätta om vallgravar, beväpnade vakter och tyska hundar. Jag känner inte hundarnas stamtavlor, och jag ställer mig tveksam till uppgiften om beväpnade vakter. Däremot vet jag att Segeå är Segeå, och inte en vallgrav; varmed förstås en av människa tillverkad fortifikationen. Janne Josefsson har varit där, och visste att det inte fanns några vallgravar. Men han hade inget emot att bluffa i rutan. Måhända för att ge sitt bidrag till myten? Och förstärka bilden av farlighet. Som journalist reagerar jag oerhört starkt när en kollega medvetet ljuger.

Sidan 188: Medias sätt att hantera sanningen varierar på en skala från spektakulära och medvetna lösnummer-lögner till en allmän blandning av bristande kunskaper och osaklighet – jämte frånvaro av elementär källkritik.

På sidan 190-192 fortsätter Carpentier att skildra hur media och polis i samarbete präglar allmänhet och politiker att bikerklubbarna är kriminella genom att bruka direkta lögner. Anda lögner som presenterats i separata artiklar tidigare av Payback rörande Siw Perssons “ytterst fantasifulla” riksdagsmotion samt det dokument som inledde bikerförföljelserna. Artiklarna länkas nederst.

Fall 3: Polisens påståenden om bikers hjälmintyg

Till exempel behandlas att den skånska polisledningen under sommaren 1995 gick ut i rikstelevisionen och vid flera tillfällen och upplyste tittarna om att hälften av HA Malmoes medlemmar hade dispens från tvånget att bruka hjälm på grund av mjäll: Låt oss dröja ett ögonblick vid mjäll. Ingen HA-medlem i Malmö har mjällintyg. Mig veterligen finns det heller ingen läkare i Sverige som skrivit ordet mjäll på en dispenshandling. Alltså har jag svårt att förstå hur en länspolismästare kan sitta i TV och förmedla lögner – om än triviala. Eftersom jag personligen är av den uppfattningen att polisen bör stå över dylikt. Till skillnad från förment grävande journalister har jag kontrollerat fakta… Under våren 1997 rullade för övrigt mjäll- och hjälmhistorien vidare. Således publicerade Arbetet en till fullständigt sanslös artikel där man helt utan kontroll vidarebefordrade inkorrekta polisuppgifter om mjäll, indragna licenser och skånska läkare (1997-03-04). Med polisiära utsagor så osannolika att vilken normalbegåvad journalist som helst borde ha reagerat. Och ställt sig frågan om polisens påståenden verkligen kan vara sanna. Ty i så fall skulle t.ex. samtliga berörda läkare i Skåne gjort sig skyldiga till inkompetenta klavertramp.

Sid 192: En annan viktig källa till desinformation är polisens eget utbildningsmaterial Hells Angels och andra outlawklubbar, framtaget vid Polishögskolan i Sörentorp i oktober 1991. en text upplagd av två för omvärlden helt anonyma författare som ett akademiskt 60-poängsarbete helt utan källhänvisningar och dokumentation. Här levandegörs alla tänkbara fördomar på ett drygt sextiotal sidor; inklusive uppgifter om till exempel meriterande samlag med lik, menstruerande negresser, o.s.v. jämte påståenden om dödsfällor avsedda för polisen i klubbhusen – rum med giftormar, förgiftade metallstenar, etc. Uppgifter som naturligtvis svalts av media.

För att fatta oss kort omskriver Carpentier olika artiklar som i varierande grad beskyller Hells Angels för att vara kriminella organisationer, maffia och organiserat brottssyndikat och arbeta med gränsöverskridande brottslighet. Dock utan att presentera ett enda bevis i sak eller kunna hänvisa till några källor i sak! Som Carpentier uttrycker saken på sidan 189: Flera medlemmar har förvisso dömts till huvudsakligen korta frihetsberövanden men det har ingenting med organiserad brottslighet att göra. Lika litet som att till exempel Rotary eller Advokatsamfundet skulle vara kriminella organisationer för att enskilda medlemmar dömts för brott.

Källa:

Antologin Olja, Krom och manlig gemenskap, antologi, redaktör Ove Sernhede, Daidalos Förlag, artikeln Carl-Johan Carpentier: Att skruva en verklighet – om bikerkulturen i medierna, sidan 183-197.

Relaterade artiklar:

Antropolog och författare visar hur media ljuger ihop historier som inte finns kring bikers!

Totalskandal! Historien om när 35 brott blev 5 939 och 6 brott blev 224 i Siw Perssons riksdagsmotion!

Om den första kartläggningen av mc-klubbar i Sverige