Kriminologiska Institutionen vid Stockholms Universitet (KISU) står upp för rättssäkerheten!
Stockholms Universitets Kriminologiska Institution, under ledning av Sveriges Internationellt mest erkända kriminolog, Professor Janne Flyghed, har alltmer tagit över som det främsta försvaret för Sveriges rättssäkerhet!
Vi ska här gå igenom Kriminologiska institutionens underlag för Stockholms universitets remissvar på SOU 2014:63, Organiserad brottslighet – förfälts- och underlåtelseansvar, kvalifikationsgrunder m.m.
KISUS:s sammanfattning
Vi börjar med att direkt återge KISU:s sammanfattning av remissvaret: Kriminologiska institutionen avvisar förslaget om skärpningar av det straffrättsliga regelverket rörande organiserad brottslighet. Skadan eller faran av denna brottslighet och dess utveckling har inte visats på ett övertygande sätt, utredningens alarmistiska beskrivning strider mot tidigare utredningar från bl.a. Polisen, den allmänpreventiva effekten av föreslagna lagändringar har inte gjorts trolig, och effekterna av en expansion av strafflagstiftningen har inte problematiserats.
Citat direkt ur remissyttrandet
Direktiven kan kritiseras. Det görs inga försök att bedöma effekterna av de stora insatser som gjorts under senare år eller att analysera varför den organiserade brottsligheten trots detta tydligen bara blir värre. Det mycket allvarliga påståendet att den organiserade brottsligheten är systemhotande, byggs inte empiriskt under på ett rimligt sätt. Det förefaller i direktiven vara viktigare att visa att viss brottslighet kan räknas som organiserad än att visa vilken skada eller fara brottet innebär som skulle kunna berättiga ett högre straffvärde.
Utredningen understryker vikten av att ”bekämpa” den organiserade brottsligheten genom att ange de olika problem som denna typ av brottslighet innebär.
– Gängen bygger upp kunskap som gör att de kan fortsätta och utvidga den brottsliga verksamheten.
– Kriminella gäng bygger genom våld upp ett våldskapital, vilket senare kan användas för att förenkla den fortsatta verksamheten.
– Den organiserade brottsligheten infiltrerar det legala samhället med bl.a. effekterna att gränserna blir otydliga och att illojal konkurrens ökar med risk för försämrad tillväxt, företagande och välfärd.
– De kriminella gängen försöker ta över samhällsfunktioner och att den organiserade brottsligheten därigenom blir systemhotande.
– Den organiserade brottsligheten är ytterst ett hot mot rättsstaten.
Då dessa effekter av den organiserade brottsligheten förs fram som bakgrund till behovet av lagstiftning, måste innebörden även vara att det rör sig om en förändring, d.v.s. om en situation som blivit allvarligare och där riskerna för skada ökat. Denna bild är dock knappast entydig och strider till del mot andra beskrivningar i forskning och utredning. Utan att bagatellisera den organiserade brottslighetens effekter förefaller såväl dess allvar som dess negativa utveckling kunna ifrågasättas.
Den bild av den organiserade brottsligheten som utredningen ger kan ställas mot en i en tidigare statlig utredning om hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott: ”Det förekommer att hotbilderna kring organiserad brottslighet kännetecknas av vissa överdrifter. Trots att organiserad brottslighet till skillnad från terrorism sedan länge är fast förankrad i svenska samhället har hotbilderna ibland saknat empiriskt underlag. I vissa fall kan det upplevas som att organiserad brottslighet har fogats till en lista över diffusa hot som ingått i politikers och myndigheters retorik. Särskilt de namngivna gängen har vid vissa tillfällen tilldelats egenskaper som de knappast lever upp till” (SOU 2012:44, s. 223).
Att avsaknaden av en definition är ett problem i sig lyfts också fram i utredningen. ”Ett problem med insatser mot organiserad brottslighet kan alltså vara att det är svårt att klart se vilka insatser som lämpligen bör vidtas eller vad dessa ska leda till utan att samtidigt veta vad som avses med organiserad brottslighet eller vilket problem det är man vill komma tillrätta med från samhällets sida” (s. 43 f.). De föreslagna åtgärderna vidtas således delvis mot en fantombild. Definitionsproblematiken försöker utredarna sedan glida undan med en logisk kullerbytta. De menar nämligen att det inte finns något ”omedelbart behov av att närmare definiera vad som avses med organiserad brottslighet” då deras förslag ”i huvudsak (är) generella på det sättet att de inte specifikt är knutna till den organiserade brottsligheten”. Sitt förslag om ytterligare kriminalisering lägger utredningen således ”oavsett om brottsligheten utförs i organiserad form eller inte”. (s. 71 f.). Har med andra ord ”organiserad brottslighet” endast använts som en förevändning för en generell kriminalisering och en utvidgning av tillämpningsområdet?
Utredningen tar också upp flera exempel på att den organiserade brottsligheten inte är särskilt omfattande och t.o.m. kan förväntas minska
Utredningen menar att det ”finns anledning att anta att de förslag vi lämnar till skärpta straffrättsliga åtgärder i någon utsträckning kan bidra till att minska antalet brott”. Dock redovisas inga belägg vad detta antagande grundar sig på.
I en nyligen avgiven statlig utredning hänvisas också till ett flertal arbeten som i frågasätter allmänpreventiva effekter, och utredningen uttrycker att ”det inte finns några generella belägg för att skärpta straff eller en hög repressionsnivå avskräcker människor i allmänhet eller den som tidigare har begått brott från att fortsätta att begå brott” (SOU 2014:43, s. 217 f.)
Under senaste årtionden har strafflagstiftningen expanderat mycket kraftigt. Utvecklingen står i kontrast mot tidigare, då även ned- och avkriminalisering präglade lagstiftningen (von Hofer och Tham 2013). Ett enskilt förslag till skärpning av strafflagstiftningen blir då allvarligare genom att ingå i en utvecklingstendens som kan betraktas som systemhotande i meningen hota traditionella rättsprinciper.
Paybacks kommentar
KISU pekar på en rad väldigt viktiga företeelser och frågeställningar i sitt remissyttrande. Utredningen som ligger till grund för straffutvidgande har exempelvis fastslagit att så kallad organiserad brottslighet inte är särskilt omfattande och även förväntas minska. Varför ska då straffrättsliga åtgärder hela tiden vidtas, vidgas och skärpas?? Särskilt med tanke på att utredningen inte kan belägga att sådana straffskärpningar ens har någon som helst effekt?
Organiserad brottslighet används som ett slagträ i debatten utan att ens en legaldefinition av begreppet existerar. KISU påpekar därvidlag på att alla straffskärpningar därmed vidtas mot en så kallad fantombild vilket Payback också många gånger hävdat rörande bilden kring mc-klubbar. KISU ställer därefter utredningens viktigaste fråga: Har med andra ord begreppet ”organiserad brottslighet” endast använts som en förevändning för en generell kriminalisering och en utvidgning av tillämpningsområdet?
KISU pekar också på en för bikerkulturen mycket väsentlig företeelse: Särskilt de namngivna gängen har vid vissa tillfällen tilldelats egenskaper som de knappast lever upp till. Namngivna gäng kallas i utredningen för självmarkerande ”gäng” och avser i första hand mc-klubbar som i utredningen framställs som systemhotande, ett hot mot rättsstaten och en gruppering som byggt upp ett så omfattande våldskapital att den endast genom användandet av symboler hotar såväl samhällsordningen som enskilda myndighetspersoner m.m.
Omkring bilden av mc-klubbar såväl som kring organiserad brottslighet fastslår KISU att de alarmistiska beskrivningarna strider mot forskning och utredning från bl.a. polisens samt att såväl dess effekter som dess negativa utveckling kan ifrågasättas!
Mycket bra jobbat, KISU är Paybacks omdöme! Låt oss fortsätta att få se er vid vår sida i kampen för ett samhälle som byggs på fakta, forskning och rättssäkerhet och där inga grupper ska förföljas utan att solklara bevis föreligger för skuld och kriminalitet för grupperingens brottslighet!