Det tycks att ju äldre vi blir ju fler av våra bikerbrödrar kör vidare mot andra mer fjärran highways där vi alla en dag kommer att samlas och fortsätta att köra våra hojar. Saknaden av alla de bikers man känt och som inte längre finns med oss och ibland oss inspirerade till denna text och jag tror många bikers därute känner igen sig och sina känslor för bortgångna bröder i texten. Det är inte bikerpolitik men det är sure as hell bikerkultur!
Gone But Not Forgotten
En broders död. Det är svart. Det är mörkt. Det är kallt. Det är tungt! För när en broder dör, dör också en bit av oss själva. Ty vi bröder höll alla var sin del av det hela och det hela är inte längre helt. Det fattas en del!
Så går han ifrån oss och stannar ändå kvar. Hans ande, hans person kommer alltid att vara hos och med oss. När vi grenslar hojarna och drar iväg mot nästa bikerfest är han där och kör fortfarande mitt ibland oss. Och sneglar du åt sidan och möter hans blick spricker hans ansikte fortfarande upp i ett varggrin och hans hand släpper styret och gör tummen upp.
När vi kommit fram, parkerat hojen, smällt upp tälten och drar i oss första ölen står han där igen bredvid oss, korkar upp flaskan och klunkar i sig. Du kommer alltid att se honom där. När han kör bågen, när han sveper en öl, när han jiddrar i klubben. Han är en del av oss som aldrig försvinner. Han lever inom oss. Ty så länge vi minns kommer han också att finnas och leva kvar i våra hjärtan och sinnen. Bara om vi låter honom dö, om vi inte längre tänker på honom, dör han för oss.
Så låt oss minnas den han var. Låt oss minnas allt han stod för. Han stod stark, bredbent och orubblig och han tog ingen skit! Inte från någon eller något. Han backade aldrig. Inte för en fight men ej heller för att ge sin broder en hjälpande hand. Med hojen, med pengar, med sovplats eller med att ta ett tag mot ovänner.
Behövde du råd, någon att prata med eller bara en broder som stöd eller att ta en öl med, var han där såsom bara en sann broder är där för en.
Han var en av dem som pallade trycket. Hur hårda tiderna än var och hur hårt polisen än härjade, trakkade och förföljde blev han kvar. Han bara knöt nävarna, svor och fortsatte rakt fram. Ingen tvekan, inget vingligt velande, bara djupt förakt och svart hat mot de som gjorde hans bröder illa.
Han satt häktad och anhållen. Pressades under långa och hårda tider att ange sina bröder. Gjorde han så? Självklart inte. En sann broder och biker anger aldrig en broder. The Code of Silence.
Ja, han var en sann biker. Han var en av oss! Så nästa gång vi är på en bikerfest, så låt oss dricka den första ölen till minnet av alla de som kört före. För alla våra älskade och saknade brödrar! Och, om du tittar dig riktigt noga omkring kan du säkert se din broder. Hur han står där framför dig, flinar, lägger armen runt dina axlar och hur han för sin flaska emot din i en varm och broderlig skål!
Och, så ska vi minnas våra brödrar – Gone But Not Forgotten