Nättidningen Payback

Angående ”Lagen om Utvidgat Förverkande”

Med anledning av en artikel om en person som blivit av med egendom i form av en Merca, en HD och en rolexklocka lägger jag här upp den genomgång av den bakomliggande lagen om ”Utvidgat förverkande” som jag tidigare publicerade  i nr2/2009.
http://www.bt.se/nyheter/boras/gangmedlem-miste-lyxvaror—rattsvasendets-nya-taktik(2298826).gm

Vid genomläsning av utredningen upptäcker man att det finns vissa kryphål samt mycket ur remissvaren som går att hänvisa till för de som drabbas enligt lagen om Utvidgat förverkande.

Artikeln är mycket lång men ta dig tid att genomläsa den ändå på grund av att lagen kanske är den mest rättsvidriga lag som någonsin införts i Sverige och detta till trots knappast ens uppmärksammats i media! Läs,chockas och bli förbannad!

Utvidgat Förverkande av brottsvinster!

”Under 1200-talet stärktes och utvecklades det oficiella rättsmedvetandet och straffet för otlawry preciserades till att gälla:
– Outlawn förlorade alla rättigheter att äga egendom. Hans gård och gods togs i besittning av kungen.
– Barn till outlaws förblev arvlösa
– De som på något sätt bistod den fredlöse kunde bli avrättade
Källa: Rövare, rebell och outlaw – Stig Grundvall. Ur antologin: Identitetens omvandlingar.

Att bli förklarad fredlös eller ”i akt” var i den gamla svenska rätten ett strängt straff för bl.a. fridsbrott, som innebar att den fredlöse ostraffat kunde dödas och hans egendom tas i besittning. Källa: Focus Uppslagsverk

Detta är lite om den historiska bakgrunden. Nu över till själva lagen om utvidgat förverkande och vad den i praktiken får för ödesdigra konsekvenser. Såsom ett uppgraderat vapen i syfte att bekämpa den organiserade brottsligheten drev regeringen igenom propositionen 2007/08:68 ”Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet” i riksdagen. Lagstiftningen kring dessa frågor trädde i kraft den 1 juli 2008. Därmed avser regeringen att den genomfört artikel 3 i EU-rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. I stora drag möjliggör de nya lagarna att pengar och egendom ska kunna tas i beslag även om de inte kan kopplas till ett visst brott. Det ska räcka med att åklagaren kan visa ”att det är mer sannolikt att ägodelar och pengar härrör från brottslig verksamhet än inte.”

Reglerna har sagts gälla vid allvarlig brottslighet som kan ge minst sex års fängelse samt vid andra typer av brott regeringen specificerat i propositionen såsom människohandel, koppleri och narkotikabrott. Detta är dock en sanning med stor modifikation.. Det är som att kalla en Harley för bara ett simpelt tvåhjuligt transportredskap, när den är så mycket mer såsom livets egen puls. Propositionen om utvidgat förverkande innehåller i samma mån så mycket mer som aldrig fått se dagens ljus eller debatterats i media. Det är en sammanställd akt som i ett slag förvandlar Sverige till en före detta rättsstat.

Det är frågan om lagar som i avsaknad av alla former av rättssäkerhetstänkande värdiga totalitära kommuniststater, mördargalna militärdiktaturer, rasistiska fascistregimer eller renodlade ”bananrepubliker.” Det är därför också hög tid att nu genomföra en kompetensrensning inom de ansvariga skikten av polis- och politikerkåren i Sverige. Ut med alla de individer som har en mental kapacitet som gravt understiger amöbor och mollusker. In med fördomsfria och effektiva individer som kan skilja på sanning och myter byggda just av fördomar, lögner och lika substanslösa som obevisade anklagelser. Detta sagt angående bikers oerhört uppblåsta brottslighet. Överlåt hädanefer lagstiftandet på lagrådet och advokatsamfundets medlemmar. Folk som har den juridiska kompetensen och kan sätta sig in i lagars fulla konsekvenser och därför har förmågan att utforma dessa på ett rättssäkert sätt, i enlighet med grundlagen, Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna.

Förverkanderambeslutet

Nåväl, över till granskandet av dessa demokratidödande lagar. 2005 antog EU:s medlemsstater rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brottslig verksamhet, det s.k. Förverkanderambeslutet. Huvuddelen av lagförslagen förelades och antogs av riksdagen, våren 2005 varefter lagändringarna trädde i kraft 1 juli 2005. Återstod gjorde ett moment i rambeslutet; skyldigheten enligt artikel 3 att vidta åtgärder för att kunna förverka egendom från personer som dömts för vissa allvarliga brott även om egendomen inte kan knytas till det konkreta brottet. Kring detta momentet utarbetades promemorian ”Utvidgat förverkande (Ds 2006:17) vilket efter remissinstansernas yttranden fått sin slutliga utformning igenom denna proposition.

Vad exakt är då förverkande? En särskild rättsverkan av ett brott som kan ske antingen genom sakförverkande eller värdeförverkande. Vid sakförverkan förklaras viss egendom förverkad, d.v.s. ägaren eller rättsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen. Vid värdeförverkande förverkas istället värdet av en viss egendom eller förtjänst varigenom en förpliktelse uppstår för den förre ägaren att betala en summa motsvarande det förverkades värde. De grundläggande reglerna gällande förverkande återfinns i brottsbalken. Därutöver finns vissa specialrättsliga regler bl.a. avseende att förverkande kan beslutas på andra grunder eller mot annan person än vad brottsbalken stipulerar.

Intressant utöver vad vi skall titta på senare är brottsbalkens 36 kapitlet, 12:e och 13:e paragraf. 12 p innefattar bestämmelser om att även om rätten beslutar om påföljdseftergift i ett mål kan den ändå besluta om förverkande. 13 p stadgar att om brottet begåtts av person med allvarlig psykisk störning får domstolen endast besluta om förverkande i den mån, och det med hänsyn till, gärningsmannens psykiska tillstånd och gärningens beskaffenhet kan anses skäligt!

Lagpropositionen

Utgångspunkter för propositionen: Låt oss granska den viktiga artikeln 3.2 som EU:s medlemsstater förbundit sig att infoga i sin lagstiftning. Medlemsstaterna ges tre valfria alternativ att möjliggöra förverkande av egendom som på visst sätt kan visas härröra från den dömdes brottsliga verksamhet.
a) Att domstolen är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från den dömdes brottsliga verksamhet under en viss period som föregick domen.
b) Att domstolen är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från liknande brottslighet som begåtts av den dömde under en viss period som föregick domen.
c) Om det ”är fastställt att värdet av egendomen inte står i proportion till den dömdes lagligen förvärvade inkomst” och domstolen är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från den dömdes brottsliga verksamhet.
Regeringen väljer modell 3.2a såsom huvudsaklig utgångspunkt för propositionen och därmed den följande lagstiftningen.

Artikel 3.1 tar bl.a. upp vilka brott som skall kunna utlösa den aktuella typen av förverkande. Det rör sig för det första om brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation (i den mening detta begrepp har enligt rådets gemensam åtgärd 98/733/RIF, av den 21 december 1998) På sidan 53 i propositionen framgår dock att formen för den nya förverkandeformen inte bör begränsas till brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation. Det skall istället vara tillräckligt att någon döms för ett allvarligt brott. Det finns mer under artikel 3 men vi kommer till det vartefter vi granskar propositionen då den ändå går utöver artikel 3:s skrivningar.

Motiv till lagen

Låt oss bara först höra regeringens argumentation kring mordet på Sverige såsom rättsstat. ”Det är förenat med stora svårigheter för de brottsbekämpande myndigheterna (BM) att fullt ut styrka att egendom som på goda grunder kan antas härröra från brottslig verksamhet utgör utbyte av ett visst, utpekat brott. ” Svensk rättsskipnings grundprincip har alltså, hastigt och mindre lustigt, skiftat från ”bortom rimligt tvivel” till ” på goda grunder kan antas” eller som det uttrycks i lagstiftningen ”om det framstår som klart mer sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet.” Det är alltså frågan om ett sänkt beviskrav utefter vad som i allmänhet gäller i brottsmålsprocesser.

Att långsamt, steg för steg, urholka och börja tumma på de grundläggande fri- och rättigheterna är vad som först blir synligt, och samtidigt det mest utmärkande draget för en stat där rättsrötan sprider sig och som börjat sitt glidande övergångsstadie ifrån demokrati till diktatur. Hela den antagna propositionen utgör ett sådant klart fall av illegalt upphävande av rättssäkerheten då vi går ifrån den grundlagsskyddade principen om alla medborgares likhet inför lagen. Alla former av fri- och rättigheter och av mänskliga rättigheter får nu stå tillbaka för den övergripande principen att till varje pris och med alla medel förfölja, trakassera och straffa ut individer som utan rättsligt fog antas utöva s.k. organiserad brottslighet, och där staten (läs: polis och politiker i samråd) allena fått fastställa vilka dessa individer är.

Utlösande av förverkande

Vilka brott skall då kunna utlösa ett förverkande? De förverkandeutlösande brotten skall dels pekas ut genom en generell faktor hos brotten. Huvudregeln skall här vara att någon döms för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer. Utöver dessa strafftidsavgränsade brott skall den nya förverkandeformen också gälla då någon döms för vissa särskilt angivna brott: ”Dessa brott ska vara människohandel (mindre grovt brott), koppleri, ocker (grovt brott), olovlig be-fattning med falska pengar (grovt brott), grovt dobbleri, narkotikabrott (normalgraden), olovlig befattning med narkotikaprekursorer (normal-graden), dopningsbrott (normalgraden), grovt dopningsbrott, narkoti-kasmuggling (normalgraden) samt människosmuggling och organiserande av människosmuggling (i båda fallen normalgraden).” Skälet till att just dessa brott bedöms vara av den karaktären att de skall kunna utlösa förverkande är:
– De utgör brottstyper ägnade att genera stora vinster.
– Det är brottslighet som till sin karaktär är särskilt samhällsfarlig.
– Det är brottslighet som ofta bedrivs i mer eller mindre organiserade former.
Som en ytterligare förutsättning att förverkande skall kunna aktualiseras är ”att brottet har varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte”, det s.k. vinningsrekvisitet. Då yttersta syftet med lagen är att dra in utbyte av brottslig verksamhet och därigenom rikta slag mot den organiserade brottsligheten, skall inte t.ex grova våldsbrott eller sexualbrott utlösa förverkande. Därigenom träffas:
– Brott som har vinningsrekvisit.
– Brott som inte har sådant rekvisit men som i det enskilda fallet haft förutsättningar att kunna ge utbyte.
– Brott utan vinningsrekvisit men som till sin karaktär är sådana att de kan ge utbyte.

Den nya förverkandeformen, utvidgat förverkande, ska också kunna beslutas vid försök, förberedelse, anstiftan, medhjälp och stämpling till förverkandeutlösande brott. Ja, men säger då vän av ordningen: Om brottet inte fullbordats har väl ingen vinst uppstått som kan förverkas, eller? Det kan man ju tycka men så enkelt är det inte för huvudsyftet med den nya förverkandeformen är att brottet legitimerar åklagaren att utreda och domstolen att pröva om den dömde tillskansat sig vinster av annan, tidigare brottslig verksamhet som inte går att knyta till ett specifikt brott. Om det framstår som klart mera sannolikt att den dömdes egendom utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet förklaras, förenklat, hans egendom förverkad vilket då är en akt av utvidgat förverkande.

Vidare; utvidgat förverkande medger alltså förverkande av utbyte av brottslig verksamhet. Såväl sak- som värdeförverkande kan komma ifråga. Det ska heller inte krävas att det som förverkas härrör från den dömdes egen brottsliga verksamhet. För att visa att detta inte är en vedertagen praxis hänvisas till RB 28:3 där det framgår att det ställs lägre krav för husrannsakan i lokaler som brukar användas gemensamt av personer som kan antas ”ägna sig åt brottslig verksamhet.” Det är alltså inte fråga om misstankar, om konkreta, urskiljbara brott (Se Proposition 1997/98:181 sidan 48f) Denna paragraf samt 3:e paragrafen i polisdatalagen, som för övrigt medger informationsbearbetning inom underrättelseverksamheten redan innan ett konkret brott påvisats och innan någon skäligen är misstänkt för ett konkret brott, används nu av regeringen såsom argument för att legitimera sina ytterst ljusskygga motiv för statens rätt att förverka/konfiskera ägodelar utan att närmare precisera vilken brottslighet den dömde ägnat sig åt.

Krav på samband mellan förverkad egendom och viss brottslig verksamhet

För att utvidgat förverkande ska komma ifråga krävs ett samband mellan egendomen som förverkandet avser och ”viss brottslig verksamhet.” Det innebär dock inte att en enskild person behöver göras juridiskt ansvarig för den brottsliga verksamheten. Det skall nämligen inte ställas krav på att det som förverkas ens härrör från den dömdes egen kriminella verksamhet, från verksamhet den dömde varit delaktig i eller överhuvudtaget haft någon som helst kännedom om. Regeringen motiverar detta som följer, och läs nu noga: ”omständigheten att en sådan förutsättning inte uppställs kan givetvis någon gång leda till att egendom begärs förverkad hos en person trots att egendomen härrör från brottslig verksamhet denne saknar kännedom om. Emellertid är detta en i huvudsak avsedd konsekvens av förslaget, eftersom det överordnade målet med den nya förverkandeformen är att dra in vinster från inte närmare preciserad brottslig verksamhet.” Såsom ett exempel som framstår som stötande tar propositionen upp att om pengar och andra tillgångar skulle påträffas vid tillslag mot en bordell eller en spelklubb och inte kunna förverkas. Om detta kan sägas två saker, där den andra kommentaren är en naturlig följd och/eller slutsats av den första:

1. Regeringen går härifrån alla principer då den fastställer att det allt övergripande målet är att dra in vinster från ospecificerad verksamhet. Detta oavsett om det drabbar en persons egendom som aldrig ens varit delaktig i ett visst brott som utlöst förverkande och heller aldrig ägt kännedom om brottet ifråga.
2. Det är intressant att staten väljer just bordellen då den vill exemplifiera verksamhet där förverkande ofrånkomligen måste komma ifråga. Ty det bevisar att regeringen redan i tanken kopplat ihop begreppen förverkande, bordellverksamhet och att dra in vinster till staten. Det ger därigenom också mig legitimitet och bränsle för mitt nedanstående resonemang kring statens verkliga roll i spelet om förverkande:

Alternativ 1. Vi börjar med att ställa oss frågan: Vad kallas den person som profiterar och genererar rikedom på andra personers ihopstulna gods? Just det, hälare! Och det är just vad staten ofrånkomligen blir då de uppfyller alla yrkesgrundande och bestämmande kriterier för vem som förtjänar att kallas för hälare då dess handlingar är en entydig akt av häleri, när det gäller utvidgat förverkande.
Alternativ 2, steg 1. Den som vanligtvis förverkar, beslagtar och profiterar på horans surt förvärvade förtjänst är antingen en hallick, eller som i detta fallet då horan jobbar på bordell – bordellmamma. Steg 2. Förutsätt att staten därmed ikläder sig hallickens och/eller bordellmammans roll. Vem drar in pengarna och ser till att medlen kommer hallicken/staten till godo? Polisen!  Alltså: Den som tillgodogör sig medlen av någons illegala arbete är i fallet med förverkande, staten. Staten, kan då enligt mina två uppställda alternativ kallas antingen hälare, bordellmamma eller hallick. Valet är fritt. Oavsett vilket alternativ som framstår som mest lämpligt och adekvat i sammanhanget är dock polisen den som verkställer intjänandet av pengarna. I alternativ 1, med hälaren, blir den som snor från tjuven en illojal liten tjuvjävel! Men, i alternativ 2, med bordellmamman/hallicken, blir polisen logiskt och helt följdriktigt, ingenting annat och ingenting mera, än statens lilla hora!

Retroaktiv verkan

Regeringsformen 2:10: ”Straff eller annan brottslig påföljd får icke åläggas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd när den förövades. Ej heller få svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då. Vad nu sagts om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.” Grundlagarna står över alla andra lagar. Med det menas att innehållet i våra övriga lagar aldrig får strida mot vad som står i grundlagarna. Således återigen ett solklart fall av negligerande av landet skrivna lagar, i detta fallet t.om. av själva grundlagen. Återigen kan domstolarna därför förvänta sig en räcka rättsfall där åtalade kommer att hänvisa just till denna grundlagsparagraf!

Europakonventionen artikel 7.1: ”Ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Även här finns ett klart underlag för den som döms till utvidgat förverkande att driva saken till Europadomstolen. Ty andemeningen; var brottet inte straffbelagt när det begicks” säger entydigt att fanns det ingen lag om utvidgat förverkande och heller ingen straffsats fastställd vid ägandets ingång, finns heller inget som helst rättsligt fog att döma den enskilde till utvidgat förverkande.

Den nya förverkandeformen skall inte vara begränsad av att förverkande bara skall avse betydande belopp eller av att egendomen ifråga förvärvats en viss tid före det förverkandeutlösande brottet. Det skall vara upp till domstolen att i det enskilda fallet , att inom ramen för den skälighetsbedömning som alltid skall företas vid utvidgat förverkande, väga tidsaspekten för innehav mot andra omständigheter som talar för eller emot jämkning eller eftergift av förverkande. Eftersom det uttalade målet med utvidgat förverkande dock är att dra in vinster från organiserad och allvarlig vinningsbrottslighet lär dock egendom till ”obetydliga belopp” inte komma ifråga.

Klart mer sannolikt än inte

Vid utvidgat förverkande ska det inte krävas att det är ställt utom rimligt tvivel att den egendom som yrkas förverkad utgör utbyte av brottslig verksamhet. Istället ska det vara tillräckligt att detta framstår som klart mera sannolikt än att så inte är fallet. Angående riktigheten i detta går remissinstansernas åsikter isär. Riksdagens ombudsmän, JK samt därutöver Hovrätten för Västra Sverige anser att det föreslagna beviskravet är för lågt och borde ligga närmare rambeslutets formulering. Malmö tingsrätt och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att beviskravet i brottsprocesser ”ställt utom rimligt tvivel” bör användas även vid utvidgat förverkande medan Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten istället anser beviskravet är för högt ställt (Ju 2006/6572/L5). Tilläggas skall att rambeslutet föreskriver att domstolen skall vara ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Ett beviskrav som ligger nära det idag tillämpade ”ställt utom rimligt tvivel.” Regeringen hänvisar, som stöd för sin hållning, till ”ord-mot-ord” praxisen som innebär att någons påstående om t.ex. ett visst orsakssammanhang godtas, om det vid en helhetsbedömning framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring som lämnas från motsidan. Såsom en pausus tilläggs ”att det inte räcker med att ett visst förhållande framstår som klart mera sannolikt än ett annat. Det fordras också att påståendet om det första förhållandet är sannolikt i sig.” (Se vidare Högsta domstolens avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv, NJA, 1977 sid 176, 1981 sid 622, 1982 sid 421 samt 1992 sid 113)

Här ser vi nu det oomtvistliga beviset på vad jag förut poängterat nämligen upplösningen av rättsstaten och den alltmer accelererande glidningen från ett demokratiskt samhälle till en bananrepublik. Låt oss här granska Europakonventionens artikel 6.1 den artikel regeringen fullständigt blundar och bortser ifrån. ”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång”…Tillämplig bör här även vara regeringsformen 1:9 ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iakttaga saklighet och opartiskhet. Lag (1976:871). Nog låter det som regeringen helt väljer att bortse ifrån både vad Europakonventionen bjuder och vad Sveriges grundlag uttalar. Den som dömer människor utefter olika kriterier kan ju knappast anses beakta allas likhet inför lagen, eller vad tycker ni?

Vem avser lagen?

Utvidgat förverkande bör kunna riktas mot fysiska eller juridiska personer som av den dömde förvärvat egendom härrörande från brottslig verksamhet. Detta skall kunna ske hos den som efter brott förvärvat egendom av den dömde genom bodelning, arv, gåva eller testamente även om mottagaren var i god tro = inte anade eller saknade anledning att tro att egendomen var annat än ärligt förtjänad eller inköpt av den tidigare ägaren. Även den, fysiska eller juridiska person eller dess ställföreträdare, som på annat sätt förvärvat egendom av den dömde, och haft vetskap om eller skälig anledning anta att egendomen har samband med brottslig verksamhet, s.k. ond tro, ska kunna träffas av förverkande. I promemorian, sid 70, görs dock ett intressant uttalanden: Det utbyte som kan förverkas med hjälp av den nya förverkandeformen ska ha genererats av en brottslig verksamhet som inte är – och inte behöver vara – närmare preciserad. Europakonventionen 6.3 ”Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter; att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Promemorians skrivning: ”en brottslig verksamhet som inte är och inte behöver vara – närmare preciserad”, är otvivelaktigt ett brott mot denna artikeln i Europakonventionen och kommer därför självklart att bli föremål för en framtida prövning i Europadomstolen!

Reglerna om förundersökning i brottsmål skall ligga till grund också vid utredning avseende förverkande av utbyte av brottslig verksamhet och ske parallellt med förundersökningen av det s.k. förverkandeutlösande brottet. Det skall läggas särskild vikt vid att undersöka om det råder så stor skillnad mellan den enskildes förvärvsförmåga och innehav av förmögenhetstillgångar, att tillgångarna inte kan förvärvats legalt. Domstolen kan om den anser förverkandefrågan otillräckligt utredd, förelägga åklagaren att komplettera förundersökningen med stöd av Rättegångsbalken 45:11.

Talan om förverkande skall alltid väckas i samband med åtalet för det förverkandeutlösande brottet. Regeringen förutsätter härvidlag att polisens kriminalunderrättelsetjänst redan ”har visst underlag för antagande tom vilket utbyte den brottsliga verksamheten kan ha genererat samt på vilka vägar detta utbyte kan ha dolts eller omsatts. Med andra ord är det polisens uppgifter som kommer att ligga till grund för bedömningen hur mycket den åtalade tillgodogjort sig utav brottslig verksamhet. Bäva månde bikers för detta, San Francisco för den kommande jordbävningen och nymfomanen för kyskhetsbältet.

Talan mot annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet skall väckas och föras i en särskild rättegång. Talan ska väckas inom ett år från det att domen i det förverkandeutlösande brottet vann laga kraft.

Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska inte beslutas om det är uppenbart oskäligt, detta gäller ex.vis. förverkande av utbyte av ett enskilt brott, se RB 36:1. Domstolen ska vidare kunna helt underlåta eller besluta om partiellt förverkande. Straff och förverkande har olika utgångspunkter. Straff skall utmätas proportionellt i förhållande till brottets straffvärde. Något sådant kriterie gäller ej för förverkande varför ett relativt obetydligt brott kan få kraftiga konsekvenser för den dömde. Såsom exempel uppställer regeringen att olovlig körning kan medföra att gärningsmannens fordon förverkas!

Egendom, eller dokument ex.vis. köpehandlingar eller korrespondens rörande ekonomiska transaktioner, som kan ha betydelse för utredningen om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska kunna tas i beslag eller i förvar, se RB 27:1, 28:1, 28:11. Husrannsakan och kroppsvisitation ska kunna tillgripas för att utröna omständigheter av betydelse för en sådan utredning. Idag förutsätter användandet av tvångsmedel som husrannsakan, kroppsvisitation och beslag på olika sätt en konkret brottsmisstanke. Beslag kan ske av föremål om det kan antas ha betydelse för brottsutredning, vara avhänt eller förverkad på grund av brott. Husrannsakan och kroppsvisitation får endast ske ”om det finns anledning att anta att brott som kan föranleda fängelse ägt rum.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och se över ytterligare bestämmelserna rörande husrannsakan: RB 28:1: Husrannsakan kan hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får endast ske om:
1. om det finns anledning att anta ett brott begåtts på vilket fängelse kan följa.
2. om brottet begåtts hos honom.
3. om den misstänkte gripits på denna plats.
4. om det finns synnerlig anledning att vid husrannsakningen träffa föremål som kan tas i beslag eller förvar.
5. att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt Brottsbalken 36:1b kan vinnas.
Även kroppsvisitation av annan än den brottsmisstänkte får ske på i huvudsak samma grunder som husrannsakan p 1,4,5. Att märka är definitionen av kroppsvisitation: ”En undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Bestämmelsen ger inte rätt att företa kroppsvisitation för att leta efter en bankfacksnyckel. I sådana fall skall husrannsakan göras i bankfacket. RB 28:11

Justitiekanslerns yttrande

JK kräver såsom enda remissinstans att det skall föreligga någon konkret omständighet som gör att det kan bli aktuellt med förverkande. Regeringen don´t give a damn about that! Fuck him, säger dom och kör över JK i 180. De genomdriver en lagstiftning, som använder  tvångsmedel såsom ett medel för att söka klarlägga äganderätt eller för att utreda förutsättningar för förverkande av brottsvinster. De anger såsom skäl att det i slika utredningar lär det ofta bli aktuellt att säkra handlingar såsom kopior av köpehandlingar av kapitalvaror, kontoutdrag, fastighetsinnehav m.m. Alltså exklusivt privata papper rörande den enskildes tillgångar. Således har regeringen utsträckt tvångsmedelsanvändningen till ett medel som inte längre brukas vid misstanke om ett konkret brott utan för att i förhand säkra kommande tillgångar ifall en dom går den åtalade emot och i statens favör. Låt oss för en stund återvända till vad Europakonventionens artikel 8.1 så käckt stadgade: ”Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.” En paragraf numera utan värde då regeringen trots att den förbundit sig att följa denna konvention, så fullständigt bortser från dess innehåll och repetetivt lagstiftar och handlar i strid med konventionens text och syfte.

Förverkande, beslag och kvarstad

Fast och lös egendom som kan belägga med kvarstad ska också kunna tas i förvar genom åklagarens beslag. Sådan egendom skall, liksom vid beslag, kunna kvarstå i innehavarens vård, såsom kan vara fallet med t.ex. levande djur, skrymmande eller särskilt värdefulla föremål. Vad gäller medel som finns tillgängliga på bankkonton, fondbolag, värdedepå eller liknande (men också hyresrätt, bostadsrätt samt byggnad på annans mark) skall behörig myndighet ,eller i brådskande fall polisman, genom meddelande till förvaltaren säkerställa att tillgångarna inte betalas ut eller flyttas. Vidare skall kvarstad endast få beslutas under förutsättning att skälen för åtgärden uppväger det intrång, eller men i övrigt, som det innebär för den misstänkte eller annat motstående intresse.

Lagändringarna rörande förverkande trädde i kraft den 1 juli 2008 dock finns vissa väsentliga övergångsbestämmelser som är viktiga att äga kännedom om:
1. Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet ska inte få beslutas om det förverkandeutlösande brottet ägt rum före ikraftträdandet.
2. Trots att det förverkandeutlösande brottet begåtts efter ikraftträdandet ska i vissa fall äldre bestämmelser om förverkande gälla avseende den som förvärvat egendomen av gärningsmannen.

Om den retroaktivita verkan

Angående punkt 1: 2 kapitlet 10 paragrafen regeringsformen säger: ”Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd när den förövades. Vad nu sagts om brottspåföljd gäller även förverkande av och annan särskild rättsverkan av brott.” Vidare säger Europakonventionens artikel 7: ”ingen får fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt.” Regeringen uttalar först att ”Rättssäkerhetens krav bjuder att den som begår ett brott också har möjlighet att överblicka konsekvenserna av sitt handlande,” men tillägger senare ”gärningsmannen har att ta i beräkning att förverkande av utbyte av också relativt långt tillbaka i tiden liggande brottslig verksamhet kan komma ifråga så snart han eller hon efter ikraftträdandet begår ett förverkandeutlösande brott. I klartext har någon tjänat in en förmögenhet före den 1 juli 2008 riskerar han att förlora allt om han fälld före något brott efter den 1 juli 2008!

Angående punkt 2: Regeringen skriver ”Förvärvarens möjlighet att förutse konsekvenserna av sin åtgärd att förvärva egendomen är därmed rent allmänt ganska begränsade. Detta är emellertid en nödvändig följd av den nya förverkandeformen och måste accepteras.” Kommentar: Att sätta rättssäkerheten ur spel kan och får aldrig, under några som helst omständigheter, accepteras i en demokrati!! Människan skall alltid ha ett fritt val att välja sitt handlande i olika situationer och för att kunna ha ett sådant val är förutsättningen att det går att förutse åtminstone de juridiska konsekvenserna av sitt handlande. Ingenting är heller en nödvändig följd som måste accepteras. Regeringen har gjort ett aktivt val att införa dessa lagbestämmelser kring förverkande och står också bakom var en ny enskild lagparagraf och dess utformning. Så, inget är en nödvändig förutsättning. Det är bull och det är shit. Allt är ett avsiktligt val och alla bortförklaringar och ursäkter är bara exempel på den ryggradslöses patetiska försök att föra över sin egen skuld på en abstrakt makts ingripande. Så for heavens sake: Show some balls and stand up for your own decisions.

Regeringen fortsätter förklara att saken hamnar i ett annat läge om gärningsmannen begår ett förverkandeutlösande brott efter lagens ikraftträdande, men där egendomsförsäljningen ägt rum före ikraftträdandet. Förverkande kommer ju då att hävdas mot köparen. Då skall äldre bestämmelser gälla för den som genom bodelning, arv, testamente eller gåva förvärvat egendom s.k. familjerättsligt fång (sid 92).

Brb 36:1 Utbyte av, och ersättning för kostnader i samband med, ett enskilt brott ska förklaras förverkat om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än 1 år. 
Brb 36:1b.”Döms någon för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, och har brottet varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte ska egendom förklaras förverkad, om det framstår som klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet.”
Det saknar härvidlag betydelse om personer döms som gärningsman, anstiftare eller medhjälpare. Det saknar betydelse, om domen som utlöser förverkandet, avser försök, förberedelse eller stämpling till brottet. Det saknar likaså betydelse om brottet fullbordas eller ej. Förverkandet avser brott som ger vinning; tex. Bedrägeri och förskingring; brott som i det enskilda fallet gett eller kunnat ge vinning; brott utan vinningsrekvisit men som till sin karaktär är sådana att de kan ge utbyte även om det i det enskilda fallet inte gett någon vinning som t.ex. smuggling, överlåtelse eller köp i överlåtelsesyfte av narkotika. Således krävs det inte att något som helst brottsutbyte ens kommit gärningsman, anstiftare eller medhjälpare till del!! Åklagaren behöver inte heller bevisa från vilket eller vilka brott ägodelarna härstammar ifrån, ej heller precisera vad den brottsliga verksamheten bestått i. Det krävs inte ens att den dömde varit delaktig i eller haft någon som helst kännedom om den brottsliga verksamheten.

Sannolikhetsrekvisit

Vid bedömning av om det är klart mera sannolikt att egendomen kommer från brottslig verksamhet än inte skall olika faktorer vägas mot varandra: Egendomens beskaffenhet och de omständigheter under vilka den påträffats samt hur allt förhåller sig till den dömdes personliga och ekonomiska förhållanden. Är tillgångarna orimliga i förhållande till de deklarerade förvärvsinkomsterna? Står de årliga underhållskostnaderna i proportion till årsinkomsten? Finns dyra kapital- = lyxvaror eller förvaras stora summor pengar i bostad eller lokal? Uppges att dyrbara ägodelar förvärvats kontant utan att kvitton eller köpehandlingar kan uppvisas är det också enligt promemorian ett misstänkt förhållande som kan komma att utlösa en dom om utvidgat förverkande.

Det kommer således inte att ställas krav på åklagaren att han kan precisera vilken brottslighet den åtalade gjort sig skyldig, ej heller bevisa den åtalades delaktighet i eller ens kännedom om en brottslig verksamhet. Det kommer därmed, åtminstone indirekt, att ligga på den åtalade att genom fullständig dokumentation över ekonomiska transaktioner och genom ”vita” betalningssätt (inte svart pengar under bordet) övertyga domstolen att hans egendom förvärvats med kapital som intjänats helt legalt. Saxat från promemorian, Utvidgat förverkande Ds 2006:17: ”En vanlig invändning från personer som har god tillgång till pengar men inga synbara inkomster är att deras tillgångar kommer från spelvinster. Det bör då erinras om att det numera är straffbelagt som penninghäleri att sälja kvitton avseende spelvinster till någon som använder dessa för att dölja tillgångars rätta ursprung.” Oberoende detta kan jag se framför mig att det i vissa kretsar kommer att bli stor business att köpa vinstkvitton från trav, spel, tips m.m. för att kunna uppvisa var kapital kommer ifrån. Det kommer att bli en ny stor marknad med köp- och säljsajter på internet, fast med kodade namn för de olika produkter som säljs. Så har regeringen åtminstone förmått skapa några nya jobb under finanskrisens dagar!

Ur Lagrådets yttrande över det grundläggande sänkta beviskravets kriterium, att det skall framstå som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet: Lagrådet (LR) börjar med att konstatera att regeringen valt att följa rambeslutets modell 3.a i vilken framgår att en nationell domstol på grundval av specifika förhållanden skall vara fullständigt övertygad om att egendomen härrör från den dömda personens brottsliga verksamhet. LR går vidare med att konstatera att komparativa (jämförande) beviskrav hittills varit okända inom straffrätten och att ”klart mera sannolikt” är förenat med oklarheter vad gäller den nivå bevisningen skall uppnå. LR avger därefter sitt slutomdöme ”mot bakgrund av att det utvidgade förverkandet kan avse annan egendom än sådan som härrör från den dömdes egen brottslighet och även kan komma att rikta sig mot en förvärvare av egendomen kan det föreslagna beviskravet inte anses acceptabelt.

Lagrådet om den retroaktiva verkan

Ytterligare en aspekt ur lagrådets yttrande är väl värd att belysa. I detta fallet avser det vådan av retroaktiv lagstiftning. ”Gärningsmannen har knappast kunnat inse att ett förverkande, som inte var möjligt när brottet begicks, långt senare skulle kunna genomföras till följd av att han begått ett nytt brott. De föreslagna bestämmelserna kan mycket väl, med ett sådant synsätt anses ha retroaktiv verkan.” Lagrådet hissa en varningens flagg: ” Vad resultatet kan bli om frågan kommer under en internationell domstolsprövning är omöjlig att förutsäga.” I klartext: Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet, som hänför sig till tid före lagens ikraftträdande, kan underkännas om det prövas av internationell domstol. En eventuell dom i Sverige bör således föras till prövning i Europadomstolen för att få ett slutligt avgörande rörande tillämpningens lagenlighet!!

Mer ifrån remissvaren

Förekommer det något ytterligare i remissvaren (Ju 2006/6572/L5) som kan vara av värde i framtida rättsförhandlingar? Andra uppgifter och yttranden kan vi ju lämna därhän då lagen redan genomförd. Bevisbördan i brottsmålsprocesser vilar helt och hållet på Åklagaren RB 35:6;
– Åklagaren skall kunna styrka åtalet bortom varje rimligt tvivel (Se bl.a. NJA 1980 sid 725 och 1990 sid 555).
– Åklagaren skall kunna styrka samtliga relevanta omständigheter enligt principen omin dubio pro reo. Detta utgör en grundläggande straffrättslig princip syftande till att säkra den enskilda individen mot en godtycklig rättsskipning.
– Högsta domstolen har i ett prejudicerande avgörande fastslagit att det faktum att en viss typ av brottslighet är svårutredd inte kan medföra någon sänkning av beviskravet. Detta är därmed ett avgörande att hänvisa till vid en kommande rättsförhandling! (NJA 1982 sid 164 och 525)
– Ett utvidgat förverkande skall betraktas som ett straff enligt Europakonventionen. Stöd för detta finns i målet Welch mot Storbritannien (1/1994/448/527). Europadomstolen fann härvidlag att tillämpningen av förverkandereglerna i Drug Traffiking Offence Act 1986, på grund av ett brott som begåtts före lagens ikraftträdande, stred mot förbudet mot retroaktiv lagstiftning. Ännu ett rättsfall som således kan och kommer att brukas mot lagarna gällande utvidgat förverkande.
– Europakonventionens regler för att avgöra om en inhemsk sanktion skall betraktas som ett straff är, om reglerna är generellt utformade, syftet är inte att kompensera staten för inkomstbortfall utan att avskräcka och bestraffa samt att sanktionen kommer att kunna avse betydande belopp. Därför, faller också utvidgat förverkande under Europakonventionens artikel 6. Artikel 6.2, den sk. oskuldspresumtionen. ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställs.” I målet Österrike mot Italien uttalade följaktligen att åklagaren bär bevisbördan och att varje tvivel skall verka till den tilltalades förmån.
– En annan fråga som otvivelaktigt kommer att aktualiseras i samband med utvidgat förverkande är preskriptionsbestämmelserna i Brb 36:14. Domstolen måste i vartenda fall bedöma huruvida preskription inträtt för det brott egendomen härrör ifrån och om stämning i förverkandemålet delgivits inom 5 år från brottstillfället.

Jag vill bara till eftertanke delge er vad JK anför angående egendomsöverföring till närstående eller juridiska personer som anhöriga har kontroll över genom arv, gåva, testamente eller liknande”..beakta att det rör sig om ett förverkande av egendom som inte kan kopplas till ett konkret brott och att det kan röra sig om egendom som härrör från brott som inte ens kan kopplas till den dömde. Den föreslagna ordningen skulle i praktiken innebära att om X döms för grovt narkotikabrott så kan egendomen som tillhör hans svåger förverkas om den med stor sannolikhet härrör från en okänd persons brottsliga verksamhet.” Min fråga till dig som läser detta och som tänker – dom kan gott ha det eller det drabbar ingen oskyldig är bara: Skulle du vilja vara i den oskyldige svågerns ställe, som utan att veta eller ens ana något plötsligt en dag kan bli ställd på bar backe på grund av en handling som någon annan utfört? För det är vad denna lagen kan medföra även för dig!

Paybacks slutomdöme

När det gäller mc-klubbar, och dess enskilda medlemmar, så har de redan stämplats kriminella varför man på goda grunder kan anta att begreppet ”egendom som härrör från dennes brottsliga verksamhet i övrigt” bedömningsmässigt kommer att omfatta i stort sett alla individers samtliga tillgångar och inkomster. Vidare, är detta en lagstiftning som i allt ogiltigförklarar, åsidosätter samt sätter sig över allt vad rättssäkerhet och svensk rättstradition påbjuder. Jag kan bara skicka en ironisk uppmaning till regeringen: Låt för allt i världen aldrig någon form av inskränkt och begränsande lagstiftning stå i vägen för ert övergripande mål att utrota och för gott begrava bikerkulturen. Inget sådant tilläts någonsin sakta ned sådana historiskt framstående och hyllade personligheter som Pinochet, Pol Pot, Stalin eller Hitler. Och visst är det stort och ärofullt att vandra i samma spår som och arbeta i samma tradition som dessa välsedda samhällsföreträdare och demokratiförkämpar. Oops! Dom var visst inte det, nej!!

Exit mobile version