Expressen! Ännu ett nedköp för fantasyförfattaren Lasse Wierup
Lasse Wierup har gått en vandrat på en hela tiden sluttande väg under de senaste åren. Böckerna säljer allt sämre och anställningarna går i en ständigt nedåtgående spriral. Från DN, över den mest oseriösa TV-produktionen TV 4 och numer till skandalblaskan Expressen där han sedan en tid tillbaka arbetar.
Expressen har liksom de övriga kvällstidningarna aldrig förmått hålla sig till seriös journalistik byggd på fakta. Istället arbetar de med lösa rykten, direkta osanningar samt vad mer som krävs för att få ut ett sensationellt påstående på löpet såväl som i blaskan för att kunna sälja fler lösnummer. Oviktigheter som sanning, saklighet och opartiskhet har ingen som helst del i deras banala form av journalistik.
Wierup har under den senaste tiden arbetat med att få ut de sedvanliga och ständigt återkommande artiklarna om vem som har vilken ställning i olika konstellationer med namn och bild, olika artiklar kring fenomen som bluffakturor m.m som han försöker koppla till mc-klubbar. Problemet med Wierups journalistik är och har alltid varit att han påstår saker men att han liksom polisen aldrig kan redovisa ett enda konkret bevis eller hänvisa till en enda källa såsom en dom eller liknande för att en mc-klubb skulle ligga bakom olika företeelser han tar upp. Lasse Wierups journalistik är och förblir sagor för naiva och lättlurade människor samt för att ge polisen ett medialt stöd för sin fantomkamp mot mc-klubbar. Storytelling allenast i en klass som i sin fantasifulla klädnad tävlar framgångsrikt med Astrid Lindgrens sagofigurer som dock var väldigt mycket mer underhållande och trovärdiga.
Vi kan inte lägga tid på att bemöta en sådan oseriös aktör som Lasse Wierup och hans olika påståenden varje gång han skriver något utan att äga bevis eller källor. Vi väljer att istället publicera vad tre olika mycket tunga aktörer säger om Wierups journalistik och låter han därefter härja då han helt enkelt inte är värd att slösa tid och kraft på vilket allt fler hela tiden upptäcker.
Tre tunga aktörer om Lasse Wierups journalistik
Vi börjar med ett omdöme från en tidigare publicerad intervju av Payback Sverige:
”Med andra ord kommer jag aldrig att kunna ge en fullständig bild av bikerkulturen utifrån min temporära delaktighet. Det är överhuvudtaget inte möjligt. Som jag ser det handlar mitt arbete om att jag kommer som en främling på besök och navigerar mig fram som en utomstående som försöker förstå fenomenet inifrån.” Vad anser du, utefter denna din skrivning, om boken Svensk Maffias trovärdighet, då författarna inte en sekund deltagit i bikerlivet?
Den är aningen spekulativ och kunde ha skrivits med enbart tidningsartiklar som underlag. Resultatet hade blivit ungefär detsamma. Det hade varit mer sympatiskt om författarna åtminstone hade satt ett frågetecken efter, eller citationstecken runt, ordet maffian. Författarna driver en tes som ju längre boken framskrider blir allt mer ohållbar och där diskussionen om maffia på sina ställen blir direkt motsägelsefull. Facklitteraturen om maffian återspeglar helt andra förhållanden. Tyvärr tycks boken tillfredställa en voyeuristiska behov hos allmänheten av att få en exotisk inblick i ”det andra”.
Personen som besvarade frågeställningen var Stig Grundvall Filosofie doktor och Lektor vid Institutionen för Socialt Arbete vid Göteborgs Universitet. Den enda person i Sverige som doktorerat med en avhandling om bikers i Sverige: Vagabond MC – Gemenskap, manlighet och marginalitet;
Läs hela intervjun på: http://www.payback.name/?p=6838
De tre personer som Payback Sverige djupintervjuat i sammanhanget är ovanstående beskrivna:
Stig Grundvall, som doktorerat på bikerkulturen som en av fyra i världen.
Janne Flyghed, Professor i allmän kriminologi vid Stockholms Universitet. Flyghed kan sägas vara Sveriges mest erkända och välkända svenska kriminolog i utlandet. Läs gärna Flygheds mycket intressanta ”Kriminalitetskontroll – baserad på tro eller vetande?”
http://www.criminology.su.se/polopoly_fs/1.63277.1323348239!/menu/standard/file/Kriminalitetskontroll_baserad_pa_tro_eller_vetande.pdf
Robert Andersson, Kriminolog och Universitetslektor i Kriminologi vid Kristianstads Högskola vid intervjutillfället och numer lektor i kriminologi vid Växjö Universitet och ansvarig för Stockholmspolisens externa utvärdering av The Stockholm Gang Intervention Project, SGIP: http://www.payback.name/?p=2082
Med andra ord är de tre personer som nedan ger sitt omdöme rörande Lasse Wierups journalistik erkända och mycket tunga experter på sina respektive område samt personer med verklig detaljkunskap på sina expertområden i motsats till journalisten Wierup!
Janne Flyghed ville till svaren på frågorna också tillföra en inledande allmän kommentar vilken vi härmed publicerar:
En inledande generell kommentar är att det är en fundamental skillnad mellan ett vetenskapligt arbete och en journalistisk produkt. En journalist kan driva en viss tes, en fråga, för att t.ex. väcka debatt, utan att ha kravet att systematiskt ha gått igenom allt skrivet om det ämne han/hon behandlar. Men givetvis ska de inte basera sig på lögner eller förneka/utelämna fakta som går mot den tes de driver. Det finns pressetiska regler. Som bekant är det inte alltid journalistiska framställningar lever upp till detta, i synnerhet inte vad det gäller kvällspressen. Intresset av att öka upplagan överväger ofta informationsintresset.
1.I Kristianstadbladet, 2007-12-15, svarar du, Robert Andersson, på frågan huruvida du läst boken “Svensk Maffia” blott att den saknar referenser vilket en kriminolog ställer sig ytterst frågande till. Jag utgår ifrån att du härmed menar att alstret, trots att det utger sig för att vara en faktabok, helt saknar referenser till vilken litteratur, vilka utredningar, rapporter m.m. som ligger till grund för de olika ståndpunkter och åsikter som författarna använder!?
Alternativ fråga till Janne Flyghed och Stig Grundvall: Trots att boken Svensk maffia utger sig för att vara en faktabok, saknar den helt referenser till vilken litteratur, vilka utredningar, rapporter m.m. som ligger till grund för de olika ståndpunkter och åsikter som författarna använder!? Kommentera:
Janne Flyghed: Att boken saknar referenser till vilken litteratur, rapporter, utredningar och liknande som ligger till grund för de olika ståndpunkter och åsikter som författarna använder, är inget ovanlig vad det gäller denna typ av böcker. Men givetvis styrker det författarnas påståenden om sådana referenser finns med. Behöver inte vara detaljerad fotnotapparat, så är det klar fördel med redovisning av vart man hämtat sina uppgifter.
Robert Andersson: Egentligen har en journalist ingen skyldighet att underbygga sina påståenden så som en forskare har. Det handlar ju om journalistik och inte forskning. Däremot tycker jag att man då också ska bemöta texten för vad det är och inte tro att man håller på med forskning. Här glider både kommentatorer av boken såväl som författarna själva. Ska det vara en faktabok bör man underbygga med empiri och referenser. Tyvärr har ju journalister för vana att köra med guilty by association.
2. Författarna har i Svensk Maffia byggt upp en hel anklagelseakt vad avser de s.k. kriminella mc-gängen, sidan –157, på anonyma källors utsagor. Kan detta sägas vara ett seriöst och normalt förfarande vid författandet av faktaböcker, att via anonyma källor bygga upp en helanklagelseakt?
Janne Flyghed, svar på frågorna 2-4: Om man, som du skriver, bygger upp en hel anklagelseakt så är det givetvis än mer betydelsefullt att styrka med referenser. Är det baserat enbart på anonyma källor så försvagar det förstås argumentationen. Även i forskning används anonyma källor, i synnerhet i intervjusammanhang. Detta för att skydda de intervjuades integritet, t.ex. i samband med intervjuer med personer som begått brott och som inte vill att dessa ska komma till polisens kännedom. Som forskare ska man också problematisera denna typ av uppgifter, d.v.s. diskutera trovärdigheten i uppgifterna, vilka eventuella bakomliggande syften uppgiftslämnare kan tänkas ha etc.
Robert Andersson: Igen, ska det vara en faktabok bör man ha källor som går att granska.
Stig Grundvall: Det är väl inget som hindrar att vem som helst skriver en bok i ämnet. För att den skall ha något vetenskapligt värde måste självfallet referenser till utredningar och litteratur uppges och läsaren måste ges möjlighet att kunna bedöma uppgiftslämnarnas trovärdighet.
3. Är det ett normalt eller seriöst förfarande, att som i Svensk Maffia, varken utreda, ifrågasätta eller granska olika uppgiftslämnares motivgrund?
Robert Andersson: Att arbeta på ett sådant sätt, skulle i forskningssammanhang, diskvalificera arbetet. Man måste vara kritisk till sina källor.
Stig Grundvall: Det är väl något som skribenterna bör diskutera och väga in i sammanhanget.
4. Kan det sägas vara lämpligt att som, i Svensk Maffia, huvudvittnen använda sig av personer vilka kan ha, och i vissa fall bevisligen har, olika inneboende hämndbegär som kan påverka och infektera deras utsagor? Eller borde detta faktum direkt ha diskvalificerat dessa individer såsom uppgiftslämnare?
Robert Andersson: Igen blir det frågan om vad det är man säger sig göra med boken. Om man säger sig göra en faktabok bör någon form av källkritik ingå. Visst kan man ha sådana källor, men då bör det också framgå att så är fallet så att läsarna själva kan ta ställning till värdet på påståenden.
Stig Grundvall: Se fråga 3.
Payback Sveriges slutsats
De personer som besvarat Payback Sveriges är på många punkter mycket kritisk till Wierups journalistik. Kritiken riktar sig mot den bristande problematiseringen av exempelvis anonyma källor, bristande källkritik och brist på källhänvisningar till konkreta fakta och utredningar. Tagna tillsammans ger de en helt annan analys, kritik samt recension av Wierups alster än vad som någonsin tidigare framkommit i nyhetsmedia.
Kritiken riktar sig i första hand mot företeelser som ger utrymme för godtycklig faktabehandling såsom vi alltid hävdat att Wierups skrivelser också har. Wierup har hela tiden presenterat uppgifter såsom fakta utan at ha hänvisningar till utredningar, rapporter eller annat faktaunderlag som stöd för uppgifterna. Därutöver har han underbyggt obevisade påståenden genom att lägga dem i munnen på personer med egna hämndmotiv och/eller personer vars identitet ingen vet eller kan kontrollera eller till och med personer som inte ens Wierup vet vilka de är eller vilken ställning eller relation de har till materialet eller till personer/klubbar de misstänkliggör.
Ingen av de tre verkliga experterna som Payback Sverige intervjuar erkänner Wierups av media utpekade expertroll. Tvärtom är de på många punkter väldigt kritiska till Wierups journalistiska arbetssätt liksom hans faktabehandling m.m.