Krönika av författaren och dokumentärfilmaren Renzo Aneröd!

nyannons2jpeg

I det allra första numret av Nättidningen Payback som publicerades hade vi äran att ha Renzo Aneröd, författare och dokumentärfilmare, som krönikör. Vi publicerar här nedan hans text som alla borde läsa!

Krönika av Renzo Aneröd

Kommunalt bolag hyr ut till “mc-gäng” toppar en göteborgstidning för inte så länge sedan sin framsida med. I artikeln säger moderaten Jan Hallberg att “Vi ska gå till botten med det”.

Ja, det tror jag säkert att han ska. Att “mc-gäng” får lov att hyra lokaler i Göteborg låter ju fruktansvärt. “Det finns personer i klubben som är kriminellt belastade” fortsätter artikeln.

Ja, men då är det ju klart. Förbjud alla föreningar och företag som har “kriminellt belastade personer” med. Jag ser fram emot följande rubrik. “Golfklubb får hyra kommunal lokal!” Massor av kriminella där. Eller varför inte “kommunalt bolag hyr ut till tidning”! Flertalet journalister finns med i brottsregistret.

Skämt åsido.

Jag stöder kampen mot kriminalitet. Jag är delvis för hårdare tag mot ungdomsbrottsligheten och hårdare regler i skolorna. Jag tycker att vi har åt helvete för låga straff mot avskum som begår brott mot kvinnor och barn. Men denna fixering vid “mc-gäng” är löjlig. Nittionio procent av mc-klubbarna är inte kriminella. Att det sedan finns personer i flera klubbar som är kriminellt belastade är en annan sak. Samt att det finns stora problem med kriminalitet.

Mc-klubbarna, eller bikerkulturen, har en lång historia där kärleken till motorcykeln, gemenskap mellan likasinnade, frihetslängtan och strävan att inte inordna sig i samhällets normer varit drivande. Visst är det en “outlawkultur”, det skall inte förnekas, men det är ingen maffia. Det är en subkultur som startade i USA när krigsveteraner från andra världskriget kom hem och hade svårt att finna ro. I Sverige startade de första klubbarna i slutet av 1960-talet inspirerade av filmer som “Easy rider”. Här blev de, liksom raggarklubbarna, en renodlad arbetarkultur. Under 1970- och 80-talen växte det fram hundratals klubbar i landet med folk som på vardagarna hade tunga jobb, medan de på helgerna fick makt över sina liv genom klubben. Där kunde ingen jävel i samhället styra över dem.

På 1990-talet var det inte lika lätt för den yngre arbetarklassen att få jobb, då valde vissa att arbeta kriminellt. Vilket en del bikers gjorde och gör. Men bikerkulturen som sådan är inte och har aldrig varit en kriminell sammanslutning. Att polis, medier och politiker försökt göra den kriminell genom att under ett årtionde trakasserat och sparkat folk från jobb, kastat ut dem från lägenheter, hängt ut dem i medierna och så vidare har knappast gjort det enklare att bli helt laglydig.

Jag önskar att jag kunde sluta krönikan med en käck uppmaning till tidningarna. Gör inte om det! Man kan inte hänga ut hela bikerkulturen bara för att det finns några kriminella bland dem. Men jag vet att det kommer hända igen. Bikerkulturen är ju trots allt bara en arbetarkultur. Så vem fan bryr sig?

Renzo Aneröd. Författare och dokumentärfilmare.