Biker-Klubbar är outcasts och inte outlaws
Mina murar är låga. Lätta för andra att kliva över. Mitt fängelse skall skydda mig mot de inströvande. Inte de fritt levande människorna från mig.
Låt oss backa tiden tillbaka till 1970-talet och för ett ögonblick betrakta hur mc-kulturen tedde sig då: Det var ännu tidigt på jorden, långt före stigmatiseringen av mc-kulturen.
MC-kulturen var ännu bara ett outvecklat embryo som knappt börjat sin långa resa. Det skulle dröja ännu en tid innan kulturen fann sin specifika form, struktur, begrepps- och tankevärld.
Ännu var också mc-folket en självklar del av samhället trots tidiga avvikande drag. Ty för 70-talets motorcyklist var det centrala att chockera. Att vara skitig, se motbjudande och avskräckande ut. Långhårig, med smutsiga jeans och jeansvästar, hakkors och kedjor. Allmänt stökig, störig, bråkig, högljudd och full. Ofta, en liten aning stillöst, plakat. Hojen användes till att vråla runt stans ”raggarrundor” med öppna blås så det skångrade och ekade mellan husen. Motorcyklisterna markerade revir och avstånd. Man ville inte bli som ”dem”, sina föräldrar och överlag den äldre generationen. Fastvuxna i smeten med villa, fruga, Volvo och sommarstuga. Fortfarande omfattad och innesluten av samhället tog man ett steg åt sidan och valde medvetet att ställa sig vid sidan av, ”I lite lä för livet” som Nils Ferlin sa. Ett i detta skedet frivilligt avståndstagande från bikerns sida gentemot samhället och dess normer.
Det för historien viktigaste avståndstagandet är dock det från samhället sida, tvingande, exkluderande avståndstagandet, som bikers idag tvingas konfrontera. Paradoxalt har detta skett i en tid då bikerklubbarna remarkabelt snyggat upp och skärpt till sin yttre fasad, sin image och sitt allmänna uppförande. Dagens bikers är hela och rena. De skränar inte längre eller bråkar. De kör inte mera runt på stan och vrålar motorerna. Utrensade är alla hakkors och nazistsymboler. Bikers klär sig idag i sobert svart. Svarta jeans (eller skinnbyxor) och hela, rena skinnvästar, har ersatt tidigare lappade, håliga, smutsiga blåjeans och jeansvästar. När bikern till det yttre lättare skulle smälta in i samhället är således utstötningsmekanismen starkare än någonsin, ifrån samhällets sida!
Hur och varför har denna förskjutning av verkligheten och behandlingen av bikers ägt rum och vem gagnar den, Cui Bono? För att till fullo förstå hur och varför en alternativ verklighet uppstått (alternativ verklighet, då den saknar alla beröringspunkter med en sådan verklighet som grundar sig på vad som i själva verket äger rum) måste man gå grundligt tillväga och utforska den grumliga motivbasen. När det gäller bikers finns de i huvudsak två olika grupperingar som profiterar på den skapade situationen. Polisen är en och den andra är massmedia. Polisen, i det att de är fullkomligt beroende av de medel de via statsbudgeten erhåller för att bedriva sin verksamhet. Därav följer i förlängningen att om de vill utöka sina resurser måste de måla upp så trovärdiga hotbilder att herrar politiker förskräcks och i desperation ökar anslagen för att bekämpa de framställda hoten. Och vem passar då bättre att spela monstrets roll än bikern?
Med en redan till det yttre, för många människor naturligt hotfull och skräckinjagande framtoning var bikerklubbarna som klippta och skurna för rollen. Allt polisen behövde addera till bilden var en dyster framtidsprognos som fond samt lite piffiga, skrämmande detaljer i förgrunden, för att skapa ett formligt vidunder. Genom att därefter ideligen framträda och systematiskt hamra in budskapet om kriminella mc-gäng samt bilden av en parasit som uteslutande lever för att suga sin näring ur prostitution, inkassoverksamhet, knarkhandel m.m. byggdes sakta och metodiskt en verklighet av en lögn, som sedermera blivit så allmänt vedertagen och accepterad att ingen reflekterar, än mindre reagerar, över att begreppet aldrig någonsin letts i bevis.
Vi vill här passa på att fästa läsarnas uppmärksamhet på fenomenet kring Bush-regimens omfattande förtalskampanj rörande Iraks massförstörelsevapen. Inte heller här presenterades ett enda konkret bevis i sakfrågan utan först när invasionen av Irak var ett faktum konstaterades att ett helt krig startats och förts till sitt slut trots att alla egentliga förutsättningar saknades. Betänk då, att om ett helt krig så lätt kan initieras endast genom att mixa några simpla lögner med ett antal halvtaskiga, obekräftade underrättelserapporter, som i efterhand visat sig vara falsarier och fria fantasier, hur mycket enklare är det då inte att föra ett helt folk bakom ljuset medelst en lika delar välkomponerad som utsökt demoniseringstaktik, riktad mot en i närmiljön levande fiende såsom bikerklubbarna. En fiende som vi påpekat tidigare, dels dessutom redan till sitt yttre har en naturligt skrämmande och hotande framtoning och dels varken kräver mobilisering av en hel krigsapparat, med allt vad det innebär i form av både fara för liv och lem för landets medborgare, vi pratar då om krigförande soldater, och dels i många fall skenande och skyhöga krigskostnader. Som att skjuta på sittande fågel eller knulla en abstinent nymfoman, så enkelt!!
Tillbaka till ämnet: För att kunna uppnå den tidigare relaterade spridningen av budskapet om de kriminella mc-gängen behövde polisen hjälp. Här kommer massmedia in i bilden. Med hjälp av löften om skenande lyssnar- och tittarsiffror samt skyhöga tidningsupplagor lockades press, radio och TV över till polisens läger. Allt som krävdes av dessa massmediala hangarounds var att de skrev av alternativt läste högt ur de bulletiner, rapporter och pressmeddelanden polisen ack så frikostigt försåg sin partner med samt att de fullständigt stängde spalter, kanaler och program för alla som kunde tänkas vilja bemöta eller besvara de olika anklagelser som urskillningslöst slungades emot bikerklubbarna. Och se, braskande löpsedlar med snaskiga rubriker sålde lösnummer i en aldrig sinande ström, samt smaklösa
och substanslösa radio- och tv-reportage drev publiksiffrorna upp till förut oanade höjder. Och tänk, allt som fordrades var att parterna gav avkall på allt vad sanning, måttlighet och journalistisk yrkesheder heter!!
Har vi då något som helst belägg för mitt påstående att media i själva verket jobbar svart åt polisen? Ja, i boken Olja, krom och manlig gemenskap: Stephen Lyng och Mitchell L. Bracey, JR – Den enda procenten berövas gadden: ”Förlitande sig på sin journalistiska utredningsförmåga, och som ett komplement till sin insamling av data genom deltagande observation, gjorde han en grundlig genomgång av artiklar om Hell´s Angels i nationella och regionala tidningar och tidskrifter. När han försökte jämka ihop tidningsrapporterna med olika officiella dokument (som polisrapporter och utredningshandlingar) angående Hell´s Angels aktiviteter, upptäckte han ett förtäckt samarbete mellan media och brottsbekämpande instanser i konstruktionen av en officiell bild av outlawkonspirationen. Den historia som växer fram ur Thompsons data utgör ett klassiskt exempel på hur kulturellt motstånd kriminaliseras genom en stämplingsprocess.” Avsnittet refererar till Hunter Thompson och hans bok Hell´s Angels: A strange and terrible saga.
För att ytterligare försäkra sig om att alla osanna sakframställningar icke varit totalt förgäves bestämde sig polisen för även locka riksdag och regering över på sin sida och därmed fullborda treenigheten. Avsikten var här att dels säkra sitt framtida kassaflöde och dels försäkra sig om att alla föreslagna åtgärder verkligen utmynnade i konkreta lagar och alltmer utökade befogenheter för landets polisväsende. (Helst skulle ju dessa befogenheter självklart vara obegränsade men dit har vi inte kommit. Inte än, trots FRA-lag m.m. Inte förrän Sverige öppet deklarerat att diktatur är vårt rådande statsskick och lagt bort även de sista kvardröjande demokratiska förtecknen)
Mot politikerna var infallsvinkeln annorlunda. Här talades om Säpo och möjligheten att återigen (läs om IB-affären) fritt utspionera såväl samtliga Sveriges enskilda medborgare som okuvade organisationer och bikerkulturen och dess utmålade monsterbild användes härvid såsom hävert för att tvinga igenom restriktivare lagstiftning, utökade resurser i form av fler poliser och mer pengar.
Avgörande för om värvningen skulle lyckas eller ej var dock när ett utökat antal nationella insatsstyrkor och piketstyrkor ställdes i utsikt. Specialenheter färdiga att tas i bruk. Idag mot bikers, i morgon mot de grupperingar som då är aktuella samt politiskt och ekonomiskt intressanta att demonisera och förfölja. Behöver vi tillägga att politikerna föll som käglor för polisens lockpipa? Nej, låt oss i all enkelhet, och utan några som helst filosofiska anspråk, konstatera att det finns horor med stil, klass och den yttersta värdighet och så finns det cheap sluts som säljer sig själv, sin själ och sin integritet till reapris!!
Nåväl, vi fortsätter: Hur fungerar då rent praktiskt demoniseringen och förföljelsen av bikers och bikerklubbarna? I dessa de ondast av tider för bikersamhället orerar närmast dagligen den oheliga treenigheten om ”kriminella mc-gäng”. Inslagen i ekonyheterna, reportagen i TV liksom artiklarna i pressen har alla samma inriktning och suspekta syfte. Att visavi substanslösa anklagelser nedsvärta och smutskasta bikerklubbarna såväl som det totala bikersamhället. Polisen uppträder gång efter annan såsom illusionist och domptör på den ständigt pågående mediacirkusen. Allt i avsikt att skapa större legitimitet samt ge större tyngd och auktoritet till medias kanske annars mera lättviktiga beskyllningar. Dock låter herr polisen inte sig nöjas därmed. Genom illegalt förtal av förvärvsarbetande bikers och medelst hot om omfattande skattekontroller samt besvär med olika tillstånd sätter polisen tumskruvarna på, samt skräck i, arbetsgivarna varpå resultatet oftast blir att klubbmedlemmar får sparken utan papper från sina anställningar (varefter det självklart är hart när omöjligt att erhålla nya jobb).
Vi citerar här ur antologin Olja, krom och manlig gemenskap. Kapitlet ”Att skruva en verklighet” – om bikerkulturen i medierna, författad av C-J Charpentier. ”Ett par personer (varav en var medlem i MC Sweden/Stockholm) har fått sparken från sina jobb uteslutande för att de tillhört MC-klubbar.” En liten parantes för att underbygga utsagan samt framförallt för att påvisa att själva mc-klubbs-tillhörigheten både är tillräcklig och ensam utgör grund för avsked. Så mycket för den arbetsrätten. Den är således inget regelverk för alla och heller ingen försäkran mot att erhålla sparken i en dylik stigmatiserings- och stämplingsprocess som samhället idag bedriver mot hela bikerkulturen. Tilläggas bör också att Charpentiers uttalande gjordes 1997 och sedan dess har problemet med avsked utan papper eskalerat för att idag vara ett såväl vanligt som rikligt förekommande fenomen.
Samma metoder som brukas mot arbetsgivare används likaledes gentemot klubbarnas och enskilda medlemmars hyresvärdar med mer eller mindre identiska utfall. Lagliga och på alla vis giltiga hyreskontrakt sägs upp och blir i ett slag värdelösa. Det är inte bara rika och fattiga som behandlas olika i dagens samhälle. Det finns olika gradskillnader mellan fattiga också. Det finns fattiga och så finns det bikers!
Det finns även exempel på att polisen kontaktat exempelvis dagisfröknar och lärare för att informera om specifika fadersfigurers ”suspekta mc-leverne”. Vidare trakasseras bikernas fruar och flickvänner via olika hot eller ideliga fordons- och körkortskontroller med mera i det oändliga. Allt detta utgör exempel på handlingar som inte längre kan rättfärdigas såsom brottsbekämpning. Det är uteslutande systematiska och grova handlingar av trakasserande och diskriminerande art och natur, alls inte olik nazisternas initiala förföljelse av judarna. Ty folk förföljs och punktmarkeras, inte för att de är misstänkta för något enskilt brott utan enbart och uteslutande för att de bär västar med vissa namn på ryggen, såsom fordom folk förföljdes i det de var märkta med en symbol på bröstet, judestjärnan. Känns händelsemönstret igen? Kan ni höra stöveltrampen eka rakt genom tiden? Att en fjärdedel av medlemmarna, i de s.k. mest brottsbenägna klubbarna – i de övriga klubbarna är väsentligt många fler ostraffade – inte ens har erhållit den minsta lilla p-bot i livet, och ytterligare en fjärdedel bara har ett fåtal ärenden på sig såsom fortkörning, spelar tydligen ingen som helst roll för de som verkställer samhällets så kallade brottsbekämpande arbete. Alla dras över en kam och en fortkörare eller felparkera förvandlas från en dag till en annan från en obetydligt felande medborgare till en gravt kriminell varelse den dag han tar på sig en mc-väst. Västen gör således hela skillnaden där brottsbelastningen för övrigt är identisk!!
Vi har således skapat ett samhälle där personers faktiska brottsbenägenhet saknar all form av relevans och betydelse. Där individer enbart på grundval av synliga yttre attribut eller tecken förföljs, utletas och utsätts för varierande former av utstuderad mobbing, trakassering samt olika för diktaturstater utmärkande kontroll- och övervakningsåtgärder såsom dagliga och ideliga inspektioner av id-, registreringspapper samt fordonsskick. Det som under medeltiden gick under namn som inkvisition och häxjakt refereras idag till som störning och punktmarkering. Medlen, målen och åtgärdernas namn skiftar med tiderna och vem som har makten.
Vad vi måste fråga oss är: Vill vi ha ett samhälle där vi bekämpar och stoppar de personer som faktiskt utför brott eller bör brottsbekämpning mer vara en sorts sanitetsjobb syftande till att utjämna skillnaderna mellan olika kulturgrupper? Där de som avviker antingen återanpassas och omprogram-meras eller bortförs och elimineras via korrigeringsanstalter eller rena koncentrationsläger? Ett samhälle som i förlängningen kommer att förfölja, inte bara alla politiskt oliktänkande utan överhuvudtaget alla individer som uppvisar ett beteende som avviker från gemene mans och det allmänt vedertagna? Eller vill vi ha ett samhälle som tolererar och vårdar det annorlunda och inser att just subkulturernas alternativa yttringar är det som berikar, blandar och ger nya givar och möjligheter för ett progressivt samhälle?
Kan då inte bikers och bikerklubbarna försvara sig? Själva försöka vända och påverka opinionen? Det kan man ju tycka men den enda möjligheten att försvara dig och bevisa din faktiska oskuld är om du får komma till tals i debatten och således radio, TV och tidningar står öppna för dina inlägg. Så har dock hittills inte varit fallet. TV, radio och tidningar har varit närmast totalt stängda för den enskilde bikern, bikerorganisationen samt bikerklubbarna. Samhället har således effektivt utestängt och obstruerat alla möjligheter att öppna en debatt och dialog och därmed också för bikers att framföra sin version av ett skeende, förklara och informera om sin kultur samt därigenom chansen att förändra den schablonbild medier, myndigheter och polis vill skall vara den allenarådande ifråga om bikers, Vidundret.
Den vanliga medborgaren i Sverige är knappast bikerhatare av naturen. De har listigt manipulerats dithän av den oheliga alliansen mellan polis, media och politiker. Dessa tre lustiga musketörer har piskat upp en stämning av hat via skickligt projicerade demonbilder som försiktigt fört menigheten till en punkt och position där de av yttersta rädsla är beredda att acceptera i stort sett vilka integritetskränkande åtgärder som helst. Bara de sker i det uttalade syftet att säkerställa fortsatt trygghet och samhällets fortbestånd. Att samhället inte svävar i någon som helst fara eller att alla beslutade och verkställda frihetsinskränkande åtgärder också när som helst kan riktas mot dom själva, är de i nulägets upphaussade sinnestillstånd oförmögna att förstå eller frukta. Rädslan för det imaginära Vidundret är, sorgesamt nog, oändligt mycket större.
Bikers är den moderna tidens spetälska. Dock har det genom alla tider funnits någon grupp som fått klä skott för olika illasinnade varelsers behov av att förtrycka andra som är dom själva misshagliga. Förföljarna har burit olika namn i tiden. I Rom kallade han sig kejsar Nero då han förföljde de kristna. Under inkvisitionen Katolska kyrkan. Under andra världskriget kallade han sig rätt och slätt Hitler. I norden av idag har han antagit skepnaden av en hel yrkeskår och går under namnet: Polisen.
Men tag dock aldrig fel. De som på dylika sätt förföljer andra är de verkligt onda i sin samtid. De bär tresiffriga tal dolda på sin kropp och bakom dom kan de, som betraktar de onda tillräckligt länge, upptäcka en annan skygg figur. Han som vandrar bakom. Han som klär skuggorna. Han som har klövar, horn och svans.
Sålunda har vi konstaterat att samhället dels genom demoniseringen och dels genom olika former av förföljelser isolerat och utestängt bikern ifrån livets nödtorft. Vad gör då bikern och klubbarna som motdrag? Vad kan de göra? Genom den bevakning bikerklubbarna utsätts för tvingas de bli alltmer slutna och isolerade för att överleva och skydda sin kultur. De bygger staket och murar runt sina klubbhus i avsikt att skapa oaser och andningshål i tillvaron. Utposter där de kan leva, andas, vårda samt bevara sin livsform. Således: En alltmer sluten värld för att skydda sin värld!
Men de som obstruerar alla försvarsmöjligheter och därigenom också begår grov våldtäkt på yttrandefriheten, i det att de stänger tidningarnas spalter samt Radion och Televisionens program för de som bara önskar bemöta och motbevisa alla de anklagelser som ensidigt riktats emot dem och därigenom förhindrat all form av förståelse och dialog mellan bikers och folket, har lika effektivt rest murar och fortifierat sin värld och verklighet i avsikt att skydda sin egen kultur och utestänga de inträngande från alla möjligheter att förändra och påverka den gängse i landet rådande samhällskulturen, som någonsin bikerkulturen stängt kring sin värld med rent fysiska stängsel och murar!!
Vad riskerar då kommunikationsbristen att i förlängningen få för konsekvenser? Äger vi inte längre några forum som står öppna för alla parter, har vi också samtidigt sagt upp alla möjligheter att i framtiden kunna möta varandra, öppna en dialog och nå fram till en sorts förståelse och ömsesidig acceptans och respekt för varandras olikhet. Vi har vidare dömt varandra till att utvecklas i alltmer kontraherande och frånstötande banor tills den dag vi rest så långt ifrån varandra och omfattas av så skilda intressesyner att vi också oundvikligen hamnar på kollisionskurs och en flod av blod blir resultatet. Ty där man inte längre kommunicerar står separationen och en framtida fiendskap i kö.
”Och de blir mer elaka ju mer du stänger dom ute, och ju mer du föreställer dig dem som en skock gastar som vill din undergång, desto mer utestängda blir de. Guds folk kommer inte att förändra sig om de inte i sin kropp upptar de utstötta ”. Citat ur boken Rosens namn – Umberto Eco.
Denna skriftserie utgör ett försök att skapa debatt och väcka insikt om vart vi är på väg. Ett försök att slå broar mellan två olika tankevärldar och världsbilder. Polisen, medierna och politikerna har ensamma ödet i sina händer. Bara de kan med förenade ansträngningar låsa upp dörrarna för allt de demoniserat och tystat. Två frågor kommer att vara avgörande för om vi förmår leda ödet in på nya vägar: Är de tre aktörerna villiga att öppna för samtalet och dialogen? Och kommer, ni läsare, att tillåta att de vägrar?
Bikerklubbarna och dess medlemmar står idag ensamma och isolerade. Det som igår var ett frivilligt avståndstagande har istället utvecklats till en, från samhällets sida, allomfattande, påtvingad och exkluderande utestängning. Bikers lever inte utanför samhälle och lag. Bikers lever under lag och samhälle. Uteslutna, utstötta och utestängda från samhällets gemenskap.
Så till allas eftertanke och begrundan skulle vi vilja avsluta med att citera ett stycke text ur en sång som ursprungligen framfördes av Det internationella Sigöjnerkompani. I kan ikke slå os ihjel skrevs på 1970-talet till förmån för Christianias befolkning men som lika bra skulle kunnat handla om bikers idag:
I kan sætte os i fængsel/Og fjerne os fra verden/I kan sætte detektiver/Til at følge vores færden/I kan splitte alt med bomber/Lægge hele verden øde/Er det os eller det jer selv/I er bange for at møde/I ka’ ikke slå os ihjel/I ka’ ikke slå os ihjel/I ka’ ikke slå os ihjel/Vi er en del af jer selv