2009 publicerade undertecknad följande skrivelse i Nättidningen. Artikeln kunde då sägas vara uppsåtligt, dramatiskt överdriven för att väcka uppmärksamhet och medvetenhet bland bikers rörande de förföljelser och trakasserier som förekom riktade mot bikers. Efter parlamentsbeslutet i Australien om förbud mot bikerklubbar och speciella bikerfängelser verkar dock utvecklingen ha kommit ikapp oss varför vi återigen publicerar artikeln samt följer upp med ännu en under morgondagen. Läs!
I en nära framtid
Jag kan se människor med bruna skjortor marschera. Jag hör deras ledare hålla tal där han uppmanar till allmän förföljelse och resning emot oss. Jag kan höra deras stöveltramp där jag ligger gömd. Nu hittar dom mig, slår mig i handfängsel och för bort mig.
Det är mörkt omkring mig när jag vaknar. Många människor sover runt om mig i en liten barack. Vi är alla likadant klädda: Vi har skinnvästar med namn och märke på ryggen. Svagt, minns jag att mamma berättade liknande historier när jag var liten. Om människor som var märkta med stjärnor som bodde precis som vi. Men vad hjälper det att minnas. Jag bor här nu och jag kommer att dö här.
Varje morgon släpas en flock människor skrikande iväg för att aldrig mer återkomma. Andra igen bärs ut och kastas på en hög utan ceremonier. Det är dom som haft tur. De som inte längre kan nås. De som inte plågas mer. De som fått dö. Men varje dag kommer tåget och fyller på med nya offer.
Mat är något vi får precis så mycket att vi svältande förmår uppehålla livhanken. Arbeta skall vi göra om dagarna. Med fotboja och länkade till varandra med grova kedjor. Vi jobbar med hammare och slår sönder sten. Stenen används inte till något speciellt men jobbet tär på oss så vi fortare dör.
Ibland har man tur. Då blir man utvald att gräva gravar för de döda. Det är inte så slitsamt som att jobba med stenen.
På söndagar är det besökstid. Inte för oss men det kommer folk som får vandra runt och titta på medan vi jobbar. De är väldresserade. De har lärt sig läxan om våra lika hemska som oförlåtliga förbrytelser: Att vi valde att vara medlemmar i mc-klubbar. De kastar sitt glåp och sitt hat emot oss. När de kommer bort till likhögarna hurrar de och tjoar. De är lyckliga för att vi inte längre finns ibland dom. Jag undrar varför dom hatar oss så?
Länkar till tidigare artiklar i serien: