Bakgrund
Lars Lagergren är författare, fil.dr och forskare kring i första hand svensk motorcykelkultur genom historien. Lagergren är även författare till avhandlingen och boken: Svensk Motorcykelkultur och forskningsarbetet Skinnknuttar och spättor. Lagergren har vidare skrivit en essä med namnet: Make way for the Biker: Media and Swedish Motorcycle Culture som bland annat kan sägas ge det historiska sammanhanget kring bikerkulturens framväxt i Sverige och medias ansvar kring hur bilden förändrades från en positiv bild av skinnknuttar och chopperåkare till en betydligt mer negativ bild kring bikern.
I denna skrift ska vi gå igenom avhandlingen och boken Svensk Motorcykelkultur i den del som berör bikers och outlawkulturens framväxt och därigenom även medias och polisens överdrivna intresse för bikers. Boken är dock en heltäckande avhandling om hela motorcykelkulturens framväxt i alla delar från begynnelsen fram till 1999 när boken gavs ut. Payback ger en övergripande kommentar först under varje avsnitt för att sedan citera styckena i boken vi bygger på kommentarerna på.
Avhandlingens upplägg
Lagergren pekar ut som mål med forskningen på sidan 9 att utgå från frågan: ”Vad tycker dessa människor om” och försöka fånga och förklara kulturerna ur ett inomkulturellt perspektiv, genom att utgå ifrån det centrala kulturella objektet i de olika kulturerna – motorcykeln, och utifrån de respektive kulturernas tolkningar och användningar av den.
Outlawkulturens begynnelse
Lagergren berättar att Outlawkulturen startade upp strax efter andra världskriget och var samtidaa med våra skinnknuttar. Kulturen var först en kalifornisk förteelse för att därefter sprida sig först över USA och sedan över resten av världen. Filmen The Wild One kom att accelerera utvecklingen då den visade upp bikerstilen. Filmen var en föregångare då den visade på bikern som en outsider i samhällets utkant och samhällets rädsla för den marginaliserade bikern.
Sidan 59: Outlawbikerkulturen formerade sig strax efter andra världskriget, d.v.s. den var samtida med förlöparna till våra skinnknuttar. De två kulturerna utvecklades emellertid ur helt olika förutsättningar och kom följaktligen att få olika utseende.
Sidan 60: Från att ha varit en isolerad kalifornisk företeelse blev outlawkulturen förs en amerikansk och sedan en internationell angelägenhet. I denna utveckling kom filmen The Wild One (1954) att utgöra den verkliga språng-brädan. För genom denna film kunde en distinkt ungdomlig stil förmedlas ut till ungdomar runt om i världen i en spännande förpackning.
Sidan 62: Filmen handlar mycket om samhällets rädsla för mannen i marginalen – outsidern, figuren som befinner sig i det polerade samhällets utkant. De unga manliga rebellerna vet aldrig vad de vill eller vart de är på väg och även relativt trovärdiga förklaringar av vad de är ute efter framstår som alltför stela – som att sätta en tvångströja på en längtan vars brist på klara konturer blir till en aspekt av deras inneboende kraft. Den som tror sig veta vad som är felet hos dessa karaktärer kan inte per definition veta det (Filmvetaren Graham McCann).
Om bikerkulturens födelse och framväxt
Bikerkulturen blev redan från början sedd som provokativ med ett starkt brödraskap där tilliten till varandra, pålitligheten stod högt i kurs. Bikers rådde över sig själva från början och ringde inte polisen utan klarade upp saker på egen hand. Blev en medlem som bar klubbens färger blev attackerad var det hela klubbens sak att återupprätta hedern.
Sidan 89: Den kultur som utvecklades var provokativ och mycket macho. Motorcykeln blev det centrala objektet… Broderskapet i klubbarna var viktigt, det gällde att kunna lita på varandra om det hettade till. Föraktet mot etablissemanget och då framförallt polisen visades bl.a. genom att de medlemmar som t.ex blivit misshandlade inte anmälde det, utan det var upp till de egna att skapa ”rättvisa”… När en medlem bar klubbens färger representerade han hela klubben. Misskötte han sig kunde han åka ut, men blev han på något sätt skymfad eller misshandlad av någon utomstående blev det hela klubbens angelägenhet att återupprätta äran, Detta gjorde att klubbarna blev än mer angelägna om att få in ”rätt” medlemmar. Det räckte inte att vara vild och farlig. En hög grad av pålitlighet premierades även det högt. Den värsta skammen var att bli av med sina färger, dvs. västen med klubbmärket.
Sidan 91: Denny hade flera nya riktlinjer: varje medlem måste alltid ha en fungerande motorcykel, de måste delta vid alla ”obligatoriska”aktiviteter inklusive återkommande run. Denny hade manövrerat klubben mot att bli en ”äkta” bikerklubb.
Sidan 92: Det vittnade om att en inre disciplinering och en mer enhetlig organisationsform vuxit fram och nått en allmän spridning, via medie och författare som Hunter S. Thompson och Freewheeling Frank Reynolds. (Om tiden mellan slutet av 60-talet och första halvan av 70-talet).
Sidan 96: Medlemmarna fick flytta in sina motorcyklar i båsen där bryggarhästarna förr stått och därmed föddes sättet att just avgränsa mekarutrymmet i bås, som rymmer en eller två byggares motorcyklar. Likt mycket annat inom motorcykelkulturerna skapades här vad som skulle bli en allmän företeelse genom en lokal nödvändighet. (Om Sofia Hogs övertagande av Munchenbryggeriets gamla stallar 1971).
Vad forskaren uttalar om bikerkulturens företeelser i övrigt
Sidan 127: Inom bikerkulturen är motorcykeln, åkandet och stilen centrala element och därför stör man inte andra motorcyklister… Till skillnad från tidigare generationer testar inte HD-folket gränserna i någon större omfattning, utan kör i allmänhet lugnt och sansat. Det är ”glida” som gäller. Den största skillnaden från tidigare generationer och kulturer är att det denna gång handlar om ett färdigt kulturellt paket producerat i USA som landar på den svenska asfalten… Trots detta glider denna amerikanska kulturform mjukt och fint in i den större gemenskapen som finns mellan bärarna av de olika motorcykelkulturerna. Däremot vore det oriktigt att påstå att den likaså amerikanska kulturform som kom i bikerkulturens släptåg gled in lika omärkligt. Tvärtom, outlawbikerkulturen, först och främst företrädd av Hells Angels, gjorde entré med buller och brak. Jag ser alltså att HD-/bikerkulturens stora genombrott i Sverige var en viktig komponent i outlawbikerkulturens intåg i landet. Den banade väg för oulawbikerkulturen genom att det värderingssystem – Harley is the best – fuck the rest – som av den svenske motorcyklisten i gemen uppfattades som en kul grej blev kulturellt allmängods.
Sidan 130: Outlawbikerkulturen är inte någon fritidskultur eller något bäraren obehindrat kan kliva in eller ut ut ur, utan ett sätt att leva. Oavsett vad outlawbikern gör eller var han befinner sig är han alltid först och främst medlem av en speciell klubb, Han kommer alltid att bedömas utifrån detta av andra och alltid förväntas rätta sig efter outlawbikerkulturens normer, värderingar och regler.
Polisen och bikers
När outlawbikerkulturen etablerade sig i Sverige började en urskiljningslös hetsjakt på bikers på ett sätt som är unikt i modern tid. Alla fick finna sig i att bli ständigt kontrollerade och granskade av polisen. Forskningen fastslår att det inte finns någon skillnad mellan klubbarna när det gäller mc-körning och att de flesta anklagelser som riktats mot klubbar förblivit obevisade. Polisen agerar panikartat och försöker tillsammans med media bestämma över vad folk ska tycka om bikers!
Sidan 133: Vid den tid då outlawbikerkulturen gjorde sitt inträde i landet hade, som jag tolkar det, en viss mättnad uppstått inom motorcykelkretsar. Verksamheten fungerade som ett väloljat maskineri och i och med den samhälleliga acceptansen av kulturen hade spänningen mellan motorcyklisterna och myndigheterna tonats ned i betydligt.
Sidan 133: För ett litet antal motorcyklister och några andra som befann sig i motorcykelkulturens utkant väcktes idén om att ta ytterligare ett kliv, kanske för att få tillbaka spänningen i tillvaron, kanske av andra anledningar. Därom kan jag inte ge något besked, det steg de tog ledde dem hur som helst rätt in i den internationellt redan etablerade outlawbikerkulturen. Inget skulle längre bli sig helt likt. Under en period famlar polis och rättsväsende i blindo. Motorcyklister som inte har någon som helst anknytning till outlawbikerklubbarna får finna sig i att granskas ingående. Den gamla motsättningen mellan motorcyklister och polis börjar återkomma.
Sidan 96: Så fort den där Hells Angelsfilmen kom så svängde det direkt. Då tog dom ju alla, då var det bara ligister allting. Det vart ju alldeles felvinklat allting. 72, 73, 74 så där var dom rätt sura. Man åkte inte nere på stan alltså… Denna avoga inställning från polisens sida påverkade inte klubbens utveckling nämnvärt. Kontrollerna blev en del av vardagen ute på vägarna för Sofia Hogs medlemmar liksom för andra chopperåkare runt om i landet.
Sidan 128: få utstå ett omfattande polisiärt intresse, med husrannsakningar och ständiga kontroller ute på vägarna.
Sidan 128: Mystiken kring de två outlawbikerklubbarna tätnar alltmer, varefter de allra flesta anklagelser mot dem förblir obevisade. Ur det prerspektiv som jag har för denna studie blir outlawbikerklubbarna unika på ytterligare ett sätt. De är bärare av den första motorcykelkulturen där motorcykeln tycks spela en underordnad roll i omvärldens förståelse av dem. Problemen med en outlawbiker uppstår inte när han kör eller bygger om sin motorcykel, utan egentligen så fort han inte håller på med den. Faktum är att outlawbikerklubbarna när det gäller motorcykeln inte skiljer sig från bikerkulturen.
Sidan 128: Många andra klubbar runt om i landet har också fått känna av ett ökat polisintresse. Några informanter har beklagat sig över att poliskontrollerna åter blivit vanliga. Det sätt på vilket polis och media agerar i fallet med outlawklubbarna kan i vissa fall te sig panikartat. Outlawbikerklubbarnas medlemmar har granskats i sömmarna på ett sätt som troligen är unikt i modern tid. Termer som mc-krig, mc-kriminalitet och mc-mord har blivit ett standardelement i nyhetsrutinerna… Följden av den kompakta svartmålning av outlawbikerklubbarna från medias och polisens sida kan få en motsatt verkan än den åsyftade… just det där att media och polis är så ensidiga och urskillningslösa i sin bild av outlawbikerklubbarna gjorde honom betänksam. Det verkar som allt klubbarna gör är medvetet och strategiskt uttänkt. Uppträder de t.ex inte hotfullt, så går de på charmoffensiv. Det verkar som media och polis vill bestämma över vad jag ska tro om de där klubbarna, menade han.
Stora polisrazzior längs vägen till olika träffar har skapat stor irritation bland chopperåkarna (not 32, kapital 9).
Sidan 144: beror det på det komplicerade förhållandet som råder mellan samhällets normer och å andra sidan, både själva motorcykeln och kulturer som byggt upp egna norm– och värderingssystem, av den karaktär som motorcykelkulturerna har.
Klubben – organisering, normer, värderingar, regler, medlemskap och brödraskap
I bikerkulturen ingår inte slagsmål. Bikers hjälper istället varandra utan att begära att någon ska betala tillbaka. Du ställer upp för de andra i klubben och i gengäld ställer de upp för dig. Det är brödraskapets natur!
Prövotiderna har funktionen att förhindra framtida etikettsbrott. Det finns inga hackkycklingar utan alla accepteras som den man är. Det finns heller ingen hierarki eller elitism i klubbarna. Åldersskillnader är inga problem utan det kan finnas flera generationer i samma klubb. Klubbarna framstår därför mer som en familj än som en klubb. Var och en klubb sköter sig själva och andra klubbar lägger sig inte i vad andra klubbar fokuserar på eller är inriktade på. Var och en klubb sköter sitt.
Not 17, kapitel 10: menar att hon under de 25 år som hon åkt runt på diverse träffar bara kan dra sig till minnes två bråk. Bengt Aronsson skriver bl.a. i sin historia över Harley-Davidson i Sverige. ”Det var mindre slagsmål på hojfester än i en svensk folkpark. Det förekom helt enkelt inte. Ingick inte i livsstilen, På en hojfest kunde man blotta sig och flippa ut totalt utan att någon höjde ögonbrynen (Citat från Bengt Aronsson, Historien om Harley-Davidson i Sverige, sidan 42).
Sidan 136: Finns en hederskodex för motorcyklister som säger att man aldrig kladdar, än mindre stjäl, en annans motorcykel, man uppträder inte provokativt utan tvärtom söker man gemensamma nämnare och om behov uppstår hjälper man andra motorcyklister utan att dessa ska känna någon form av tacksamhetsskuld... Nästa alla verkar ha uppstått ur en liten tät grupp med samma intresse och med en stark känsla av samhörighet.
Sidan 136: Man är inte medlem i en klubb för att ”alla andra” är medlemmar i någon. Åka eller meka kan man göra ändå och det går ju bra att följa med någon klubb på deras åkturer utan att vara medlem… När någon väljer att gå in i en lokal klubb vill det till något mer, inte minst i fråga om närvaro och anpassning till andra. Ett nyckelord är delaktighet, klubbens medlemmar både gör saker tillsammans och är tillsammans även om var och en jobbar med sitt… Det viktiga är att de visar sig och blir delaktiga i de projekt som bedrivs, gemensamma såväl som individuella. För vissa är klubben i realiteten ett andra hem, medan den för andra har karaktären av förråd… Fika med ändlösa diskussioner är ett kitt som håller samman gruppen. Det är om intet annat, runt fikabordet som tillhörigheten blir uppenbar. Här dryftar man gemensamma erfarenheter, problem, visioner och allmänt skitsnack med varandra.
Sidan 137: Tillhörigheten och delaktigheten är både klubbens styrka och dess svaghet. En klubb kan inte bli för stor, eftersom viljorna då kommer bli för många… Medlemsantalet i de flesta av klubbarna är idag ca 10-15 st. Där verkar det som det går en osynlig gräns för att harmonin och tillhörigheten inom klubben ska bibehållas. Åldersskillnaden verkar dock inte vara något problem. I flera av klubbarna finns flera generationer representerade. Tillhörigheten bygger på särintresset och det är därur som de gemensamma erfarenheterna hämtas… Även om särintresset är betydelsefullt för klubbarna så tycks det inte förekomma något utpräglat förakt eller misstroende mot klubbar med andra särintressen (här syftar forskaren på chopperklubbar och kristna klubbar)… Det är inget man fördjupar sig i eftersom man varken stör eller lägger sig i varandras klubbverksamhet.
I intervjuerna förekommer alltså inga nedsättande omdömen om andra motorcykelklubbar och inte heller några tecken på att de skulle se sig själva eller mer sanna motorcyklister än några andra… Vissa klubbar kan uppfattas hålla på med saker som de själva inte vill ha med att göra och man kan till och med ogilla deras stil och uppträdande. Trots detta verkar inställningen vara att ”det är deras grej, vi har vår”… Avsaknaden av elitism är slående.
Sidan 138: Vad jag lyckas få fram angående dem som talar på banden så finns det inga tecken på några hierarkier, t.ex. att presidenten ord skulle väga tyngre än någon annans. Snarare är det så att det är eventuell expertis i ämnet som avgör… Alla har rätt att göra sin stämma hörd, men måste också vara beredda att få mothugg och därmed stå för sina påståenden. Följden blir, om jag ska spetsa till det, att de inblandade kan gå omkring och slänga mer eller mindre uttalade elakheter till varandra, men att dessa enbart tolkas positivt och därmed stärker samhörigheten ytterligare. Jargongen är rå men hjärtlig.
Sidan 139: Grövre brott mot gemenskapen som t.ex. stöld straffas däremot med uteslutning, men även detta är vad jag kunnat finna, någonting ovanligt. Den initiala prövotiden att bli klubbmedlem fyller bl.a. funktionen att förhindra framtida etikettsbrott.
Sidan 139: Kamrater blir man bara genom att känna varandra så väl att risken för negativa överraskningar i den interna interaktionen minimeras. Kamratskapen blir ett mål i sig, som organisationsformen ”klubb” i huvudsak är till för att bevaka och bevara. En motorcykelklubb drivs inte i något annat syfte än att främja medlemmarnas välbefinnande och intressen och dessa intressen är skilda från det omgivande samhällets norm- och värderingssystem. Det handlar.. inte ens om ett medvetet avskiljande från omvärlden, utan om att må bra och tillsammans med likasinnade ”få göra sin egen pryl”. Sett ur detta perspektiv framstår en motorcykelklubb mer som ett slags familj än en klubb... På en banal nivå består det familjära i att medlemmen är välkommen för att han är den människa han är och så länge han i viss omfattning ägnar sig åt familjens angelägenheter tillhör han den.
Sidan 146: Systemet med prövotid för nya medlemmar ger trygghet. Både klubben och den som vill bli medlem hinner bekanta sig med varandra. det sätt på vilket de enskilda medlemmarna görs till unika individer, genom t.ex öknamn eller genom ständigt upprepade historier om varandras karaktär, tjänar samma syfte.Tryggheten skapas genom att eventuella specifika beteenden blir kända. Det som skiljer en motorcykelklubb från många andra grupper, klubbar eller sammanslutningar av liknande slag är att det inte tycks finnas något behov av att ha en hackkyckling. Detta innebär att det inte finns exempel på medlemmar som det oftare drivs gäck med eller att någon beskrivs som mindre skicklig än de andra i något avseende, för sådana finns det i de flesta klubbar, Skillnaden ligger i att dessa medlemmar är accepterade i klubben för vilka de är och så länge de följer de kulturella normerna har de samma värde som de andra medlemmarna. Utsållningen har redan skett. De som är kvar passar in och fyller en funktion i klubben. Deras svagheter och brister förs till kännetecken för deras personlighet och personligheten är i dessa sammanhang alltid något positivt. Motorcykelns väsen borgar för att manligheten är trygg på en grundläggande nivå. Det finns således inget akut behov av att mäta sig med varandra eller konkurrera.
Sidan 140: Som medlem eller aktiv proselyt förväntas du ställa upp för de andra i klubben, liksom du kan förvänta dig att de andra ställer upp för dig. I media och de vetenskapliga studier som finns om motorcykelklubbar kallas detta för ”broderskap”.
Sidan 141: Mycket tjänster och gentjänster. Det är det som är roligt mellan klubbar också, vi hjälper varandra, med reparationer och delar och det är alltid nån som vet. Det är bra när man flyttar också, det brukar inte vara något strul.
Välbefinnandet med att köra hoj!
Bikers kör hoj för att det är bra för själen, för att man glömmer alla problem under tiden man kör och för välbefinnandet i stort!
Sidan 145: Man mår bra av att åka motorcykel, det är bra för själen. När jag kör ar det bara jag och motorcykeln, så oavsett om jag har bekymmer i övrigt, det där det försvinner… Detta välbefinnande är inget som kommer till dem utifrån eller som de matas med, utan de måste aktivt skapa det själva. Motorcykeln blir till en leksak och en kurativ massageapparat för själen… Betoningen av frihet, såsom den används i dag, har amerikanskt ursprung och har etablerat sig i Sverige via bikerkulturen.
[the_ad_placement id=”after-content”]